Fotboll som fick mig att lyfta blicken

Jag såg den fantastiska dokumentären Undefeated härom dagen. En man i Memphis är volontärcoach för ett fotbollslag på ett high school med ganska dåligt rykte. Många av eleverna kommer från hyfsat ruff bakgrund. Coachen driver ett eget företag och har egen familj med fyra barn men han älskar de här fotbollskillarna som på grund av laget dyker upp i skolan lite oftare. När laget förlorat en match samlar coachen killarna och pratar om karaktär. Det som säger något om en människa är hur den tar sina motgångar, att vara en vinnare är inte svårt, men att stå upp när man förlorat, det är bevis på karaktär.

Han låter också en framgångsrik spelare prata med laget som frågar killarna hur många av dem som har en förälder som gått på college. Ungefär 3 av 20 räcker upp handen. Han frågar hur många som har en närstående, bror, pappa, morbror, kusin som suttit inne. 17 av 20 räcker upp handen. Spelaren berättar att han hade exakt samma utgångspunkt men att fotbollen tagit honom till en annan plats. Han säger att det inte spelar någon roll var man varit utan vart man ska. Vissa av ungdomarna gråter och jag gråter för att de så kaxiga grabbarna som suttit i ungdomsfängelse, som varit avstängda från skolan och laget och kommit tillbaka har fått en förebild och känner sig mindre ensamma.

Jag tror att det är det allt handlar om när det gäller motgångar. Så fort man inte längre känner sig ensammast i världen om problemet, så fort man får se någon som faktiskt kom ut på andra sidan eller som också kämpar så pallar man lite till. Men jag tror det måste vara en positiv förebild. Jag kan inte tänka på barnen i Afrika när jag är arbetslös, det hjälper inte mig att klaga mindre just då. Jag kan inte tänka på dem som dött i cancer när jag själv kämpar mot sjukdomen. Man måste relatera till dem som sitter i samma båt eller dem som det gått bra för, det är det enda som kan hjälpa i den stunden. De som har det värre kan man tänka på sedan och vara tacksam att man har det bättre, men det finns ingen kraft i det just där och då. Det är klart att jag vet att det finns dem som varit arbetslösa i flera år, som är utförsäkrade och som lever på existensminimum, det är fruktansvärt att det är så. Men det i sig ger inte mig någon kraft till att fortsätta kämpa mig själv till en annan tillvaro. Det får mig snarare bara att vilja ge upp, lägga mig ner på marken här och nu.

Vikten av positiva förebilder och helst inom ditt eget område, som är ganska nära dig själv. Om jag tittar på Bill Gates eller Sofia Coppola kan jag bli helt låst, jag är varken överintelligent eller född med en pappa som råkar vara Gud inom just det området som jag vill hålla på med. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska titta men den där dokumentären gav i allafall energi att lyfta blicken.

Lite vårsol på det så tror jag att det kan hända grejer.

Vi kan väl prata om blommor och bussar

Det är få som ger mig skrivkramp. En är min vän Tomas som ibland berömmer den här bloggen, honom har jag stor respekt för, jag tycker att han är smart och jag litar på hans omdöme, hans beröm är något man förtjänar. Den andra är Bodil Malmsten, madame B. Inte för att jag för mitt liv tror att hon läser vad jag skriver men blotta tanken på henne kan få mig att vilja flytta långt ut på landet och hugga ved resten av livet och aldrig mer lyfta en penna. Men det gör jag ju inte, jag bor ju granne med henne, rakt ovanpå henne faktiskt, när jag bor i Stockholm. Och när jag nu hör Värvet-avsnittet där hon sitter bakom mikrofonen och pratar, något hon så sällan gör, så vill jag flytta hem imorrn bara för att springa på henne i trappan igen. Jag har aldrig vågat säga att jag läser henne, aldrig vågat erkänna att jag ens vet vem hon är, hon gillar ju inte sånt, beröm, hon kanske uppfattar det som fjäsk, nej det går bara inte. Våra små fragment till konversationer har handlat om dörrmattor, New York och min hund. Extra konstig kände jag mig när jag sett premiären på hennes föreställning på Södra teatern och sen krockade med henne i porten. Men vad skulle jag säga, du är så bra. Nej herregud vad banalt, nej det går inte, aldrig, never, jamais.

Hon är ju inte bra, bra framstår som det löjligaste ordet någonsin i sammanhanget. Hon är definitivt en av dem som fått mig att skriva, att fortsätta skriva fast jag aldrig vet vad jag ska med det till. Hon är en av dem som fått mig att känna mig lite mindre ensam och tokig när jag haft klippkort hos psykvården och bytt mediciner och tittat på världen och inte alls begripit vad jag har här att göra. Hon säger i intervjun att hon hatar när man kallar det lyckopiller för man blir ju inte lycklig, man blir funktionsduglig. Där går vi två på Mariatorget och är funktionsdugliga, ibland känner jag mig verkligen inte mer än så. Vi skulle kunna vara det tillsammans kanske, prata om luktärtorna som börjat komma upp på balkongen eller vilken busslinje i Stockholm som är bäst. Men jag skulle aldrig våga. Skulle vara så rädd att störa när hon letar efter rätt ord till en mening i senaste boken eller när hon tänker på något viktigt om utförsäkrade människor hon läst om i tidningen. Och där kommer jag och pratar om blommor eller bussar. Nej.

Aldrig, never, jamais.

Behåll kakorna, tack å hej

Det var det jobbet, han knappt värma upp kontorsstolen innan jag fick lämna den men så kan det gå, det går fort i hockey. Det var ett ohyggligt ostrukturerat projekt, mitt jobb var att styra upp med mina utmärkta ledarskapsegenskaper, hålla många bollar i luften och allt det där. Men igår blev jag varse det grava budgetunderskottet som gjorde det omöjligt för mig att vara kvar och styra och ställa. Kan inte säga att jag gråter floder, det var ett jobb, det var någonstans att gå, det var en tanig, blek britt till kollega men projektet var inte i drömklassen. En Facebook-kampanj för en produkt vars enda mål var att vara "lite kul". Jag har lätt allergi för saker som bara ska vara "lite kul". Varför ska de då göras? Och varför lägga ribban så oerhört lågt när sociala medier faktiskt är en chans att interagera med människor, ha en dialog med dem, lyssna på dem, lära sig något av dem, skapa något med dem.

Jag hann i allafall lära mina kollegor vikten av kakor på kundmöten.

Nu väntar jag istället med spänning på utslaget av min guerillakampanj för mig själv som utspelat sig under veckan. Wieden+Kennedy, Mother och Anomaly har fått påhälsning av mina rosa plakat. So far har jag fått svar på twitter av Mother, i övrigt silent treatment. Men det här var bara första etappen, jag flyttar fram mina plutoner, laddar om artilleriet och siktar.

Skarpt.