It's coming on christmas, they're cutting down trees

Don't it always seem to go, that you don't know what you've got 'til it's gone.
Hunden väcker mig vid två-tiden, vid halv fyra går jag upp och skriver, kommer ändå inte kunna sova förrän det är gjort.

Jag älskade en gång en man. Jag skrev aldrig om det då, vet inte varför, kanske för att jag hela tiden visste att det en dag skulle ta slut. Jag skulle ljuga om jag påståd att jag inte tänkt på honom sen dess, men när jag sprang in i honom igår för första gången på två år kom alla känslorna på en och samma gång som han Gessle sjunger i visan.

Vi träffades på en fest, jag satt på en köksbänk och drack öl ur flaskan och i mitt undermedvetna var det nog klippt redan där. Jag crashade hans middagsdejt, vi tog en tikki-cocktail eller två, man vet aldrig så noga med de där vulkandrinkarna, och när vi till och med ätit upp frukten kunde ju kvällen bara sluta på ett sätt. En kvarglömd kofta tvingade oss att ses igen. Det skulle ju bara vara en söndagmiddag, utbyte av tillvaratagna effeker, inget mer. Nej han var ju insanely mycket äldre, nej det här skulle ju bara inte hända. Men mitt undermedvetna visste bättre. Han hade hittat något i mig, öppnat något som varit stängt rätt länge och när jag väl erkände det sparkade han in hela dörren.

Han var galet intelligent, witty och med anekdoter ingen har kunnat toppa sen dess. Vår dialog tycktes aldrig annat än en utsökt match mellan Federer och Nadal, han sa att begåvad elakhet var det bästa han visste. Han tog fram det bästa ur mig på dagen och sov nära mig på natten. Han körde mot enkelriktat i Gamla stan bara för att ge mig en kyss. Jag hijackade hans stora morgonrock och jag älskade hans vita krispiga skjortor och jag njöt alltid av att hålla hans hand när vi vände blickarna på folket i busskön på morgonen. Ja, vi har en del konvensioner emot oss, so be it, vi har något mycket större än så. Jag var så stolt över att han, han ville vara med mig, och han fick mig att känna att jag var värd det. Men verkligheten kom ikapp oss, förnuftet det obarmhärtiga, viljan att en gång bli mamma, familj och praktiskt jävla skit kom ikapp mig och jag gick därifrån. Tiden kan ha förskönat mina minnen i kanterna men jag tror inte att jag känt mig så levande, så vacker, så inspirerad och så älskad sen dess.

Och jag har inte älskat så sen dess, för det gjorde jag verkligen, mer än jag såklart förstod just då. Tre minuters kollision på Cajsa Warg påminde mig om hur mycket jag ska säga det till nästa person som lyckas sparka in min dörr. Jag väntar fortfarande på den någon och till dess får Joni Mitchell återigen säga det bättre.

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
Oh I wish I had a river I could skate away on

But it don't snow here
It stays pretty green
I'm going to make a lot of money
Then I'm going to quit this crazy scene
Oh I wish I had a river I could skate away on

I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river I could skate away on
I made my baby cry

He tried hard to help me
You know, he put me at ease
And he loved me so naughty
Made me weak in the knees
Oh, I wish I had a river I could skate away on

I'm so hard to handle
I'm selfish and I'm sad
Now I've gone and lost the best baby
That I ever had
I wish I had a river I could skate away on

Oh, I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river
I could skate away on
I made my baby say goodbye

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
I wish I had a river I could skate away o

A heart of stars and stripes

Jag var igår på banken för att efter mycket om och men starta upp ett bankkonto. Det var en jäkla massa papper som skulle fyllas i och den lite försynta unga mannen med indiskt ursprung försökte sig i pauserna på small talk. Av nån anledning kommer vi in på att jag bott i USA och han frågar om skillnaden mellan London och New York. Jag svarar att även om britterna är hyfsat artiga (på sina ställen bör tilläggas, i våra kvarter är det djungelns lag som gäller ska gudarna veta) så måste jag nog drista mig till att säga att amerikanarna är liiiite spontanare, liiiite bjussigare. När jag var i LA i våras och köpte mina ohyggligt rosa sneakers tog det fanimej inte en minut på gatan innan någon förbipasserande slängde ur sig "love your shoes". Banalt kan tyckas, fine, men det ÄR trevligt med sånna utrop. Det är lite vänligare, det är lite mer "good for you", man unnar varandra ett gott ord på vägen. Med det säger jag inte att jag inte är en cynisk och bitter jävel av guds nåde, men kanske just därför behöver jag lite glada tillrop omkring mig. Jag hade ju självklart dagar när jag bodde i New York då jag ville strypa de där fraserna men i det stora hela så får man lite mer skjuts i steget av att nån älskar ens nya neonrosa skor.

Det finns frankofiler, det finns anglofiler, hej jag heter Maria och jag är amrofil.

I jakt på den känsla som flytt

Whitechapel road, måndagkväll, ensam, Sara är utomsocknes.
Har knappt lämnat huset på två dagar. Har jobbat och haft internet som sällskap, älskade hatade internet. Jag ligger i badet och lyssnar på Värvet med Agnes-Lo Åkerlind. Måste stänga innan det är slut. Klarar inte av alla dessa porträtt av alla lyckade människor, lyckade trots alla odds, som media serverar mig. Fast jag vill ju lyssna, vill bli inspirerad, men i måndagsbadet blir jag bara nedslagen. Känner att vem är jag i ett badkar i London. Vem är jag när jag inte är med i Värvet?

Det blir öl till middag. När Sara är borta dansar Maria på bordet. Varför blir det så, kanske för att jag letar efter någon riktigt känsla, nånting som jag inte kan komma åt annars. Tänker så ofta på det här med mening, varför vi klampar runt på den här jorden, eller iallafall varför jag gör det. Återkommer till dilemmat med att jämföra sig med Mark Zuckerberg och Beyonce, såklart att mitt badkarsbadade känns meningslöst jämfört med dem. Och jag har dem ju där, in my face, svårt att undvika, tack internet. Tänker också på min fina vän som fick tvillingar för en vecka sedan. Bilderna hon lägger upp på två sovande små pojkar som ger mig tårar i ögonen, är det det som ska till? Måste jag vänta tills jag kanske en dag blir mamma för att släppa mitt ego, för att inse att det som betyder något är den villkorslösa kärleken till ett barn. Det känns långt dit. Det känns outhärdligt att leva så länge utan att hitta meningen i något annat, vem vet, det kanske aldrig blir någon mamma av mig.

Så jag surfar vidare, i jakt på de äkta känslorna som jag inte har. Vill se på "Så mycket bättre", det går inte, jag är utomlands. Jag vill se när Darin och Maja säger "jag älskar dig" till varann som jag hört att de ska göra i det där avsnittet. Om jag inte kan känna kärleken själv kan jag väl åtminstonde få känna avundsjukan på dem som har den. Finkammar youtube efter den minsta kopia av ett känslouttryck. Hittar inte. Ger upp. Tar en öl till.

Lyckliga äro dem som får beröra en annan.