Wicked wicked wicked

Det blev inte charterresan. Jag rev den biljetten och tar den högst ospecificerade enkelbiljetten istället. Vissa säger att jag flyr, det må vara hänt, men sanningen är att jag fäktas så hemskt illa. Så jag gör det jag gjort förr, packar. Kanske är min bästa gren hittills.

Jag ska få bo ihop med min bästa vän Sara. Jag ska få gå på nya gator och handla i nya mataffärer. Lära mig nya tunnelbanelinjer och prata ett annat språk. Jag kanske måste lära mig att dricka te. Jag måste definitivt utöka mitt vokabulär med fraser som I need a coke and a smoke and a bloke. Det finns en man jag en gång kände, vi hade en delad fabless för Lily Allen och hennes sätt att säga wicked. Mannen, och en massa annat i mitt bagage får stanna hemma än en gång, jag packar lätt och drar.

Watch out London, it's gonna be wicked.

Då sitter jag här igen

I väntans tider. Det är något som tagit plats i min kropp och börjat gro och jag göder det så gott jag kan. Förstår att det kommer att förändra hela mitt liv, skriva om min historia, det som nu flyttat in och slagit sig till ro någonstans i magtrakten. ;en jag välkomnar det, kan inte annat, som det mesta här i livet var det inte meningen, det bara blev och nu blir jag inte av med det, bara att bejaka och välkomna.

Det är ingen bebis, i allafall ingen med ett hjärta och tio fingrar och tår. Det är ett annat sorts barn, en produkt av mig och min person. Det är ett beslut. Om jag inte hatade ordet vägskäl så mycket skulle jag använda det men låt oss hellre säga att jag står framför avgångstavlan på Arlanda och har ett fritt val, kan hoppa på vilket plan som helst och det finns nu två val.

Det säkra, välkända, trygga, invanda, charterresmålet som inte kommer lämna mycket åt fantasin men inte heller göra mig besviken. Det här valet är strategiskt, smart, inte speciellt friskt vågat och därav kanske inte mer än hälften vunnet. Den här vägen appellerar till mitt ego, det som vill känna sig hemma, uppskattad, det som tänker att ett år det är väl ingenting, vore det inte skönt med lite rutiner för en gångs skull, ett år herregud, det kan ju leda till nånting annat sen, som är bättre, det här kan ju kratta manegen.

Den andra destinationen är en enkel flygstol med ospecificerat hotell. Kan bli sviten, kan bli råtthålet mot gården. Kan ta mig bortom ramarna, bortom guideböckerna och leda till en helt ny plats som ingen har sett. Men det kan ta på självförtroendet på vägen. Det kan vara jävligt knöligt att ta sig över den första, andra, femte passagen utan karta. Det kan bli hungrigt, kallt, ensamt, läskigt. Klart att den här destinationen kliar min äventyrslusta under hakan. Man lever bara en gång. Man ångrar bara det man aldrig gjorde. Kom igen Maria, vad hände med dina ideal om att livet är till för att upplevas, hoppa nu, du kommer ju åtminstone lära dig nåt på vägen, är det inte det allt handlar om brukar du ju säga.

Jag kommer inte ha nio månader på mig att föda fram det här beslutet så inom snar framtid får vi se vad hen kommer ut som, en vilde eller en mammagris.