mad life

ge mig ett rum. ge mig papper, pennor, post-it lappar, white boards och några öppensinnade människor. ge mig några läsk och en bra spellista. ge mig högt i tak, fritänkare, ja-sägare, lite vansinne och självdistans.

ge mig det och jag ska ge dig kommunikation.

vad händer här på kontoret på madison avenue? folk sitter vid sina datorer. från morgonkaffet till lampan släcks för dan. man sätter på sig sina hörlurar och stirrar på skärmen. man äter lunch vid datorn (som man självklart har fått levererad, gud förbjude att man skulle gå ut i 5 minuter), man släpper inte skärmen med blicken, man zombiefieras av det blå-glåmiga ljuset som reflekteras upp i ansiktet. och det är tyst. tar man av sig hörlurarna är det för det mesta helt tyst.

med den överskottsenergin som jag bestitter just nu kan jag springa central park runt när jag går härifrån. och alla som känner mig vet att jag inte är en joggare av stora mått.
jag trodde att detta var new york, jag trodde allt var möjligt, jag trodde att the sky was the limit, jag trodde att jag skulle make it here if anywhere. jag trodde att "in a world of dinasours it's good to be a frog" som byrån predikar på hemsidan. strawberry frog? fat toad om du frågar mig.

som vanligt måste jag nog göra det själv om det ska hända nåt.

manhattan mitt i natten

vaknade klockan 04.00.
tänkte på den här mannen och hans tankar om att vara vaken just då.

och när man ligger i en bäddsoffa, som får en att känna sig smidig som en strykbräda när man går upp på morgonen, är det lätt att fastna i sånna tankar.

dessutom är han ju lite tittgodis.

breakfast for champions

jag hade glömt vad folk gör på reklambyrå i new york. dom äter.

om don draper och hans polare tar en drink eller två eller tre under arbetsdagen går gammal som ung, smal som småknubbig på strawberry frog till köket ett tiotal gånger under samma tid. och vad är det dom äter? flingor. cereals. i alla tänkbara former, färger, smaker, kombinationer. dom äter dom med mjölk. precis som barn! stora, vuxna människor som står och sörplar chokladfärgad mjök med sina coco-peanut butter panda puffs. då föredrar jag decenniet när man tog en gin och tonic till lunch och trippade fram i korridorerna för att kjolen var så tajt.

flingor med mjölk. really?

och när dom inte smaskar flingor med mjölk är de upptagna med att boka in möten. vem som ska vara när och var i mötesrummen är bland dom större frågorna på madison avenue. dessemellan fyller man ut sin tid och sina meningar med uttryck som
"actually the thing of it is..."

vuxna människor. flingpaket. seriously.

10'000-metersklubben

Det dröjer inte längre än att jag satt mig på planet. Jag visste att den här resan, den här gången skulle bli revansch i new york, men att bli förälskad redan på plats 24 E? Livet vänder blad och jag kommer på mig själv småle sådär fånigt man bara gör på film med mycket stråkar i bakgrunden. De nya insikterna träffar mig i huvudet som en baksmälla på en söndag, turbulensen är ett faktum både innanför och utanför min kropp. Stundtals blir det så olidligt rätt att det är nära mellan skratten och gråten. Att dom fanns här. Svaren på så många frågor och sömnlösa nätter. Hur många sena telefonsamtal som detta ältats, hur många terapitimmar som det kostat, hur många antidepresenter som svalts. Och nu, livets mysterium vecklar ut sig framför mig på plats 24 E nånstans över Grönland. Det var värt väntan, det är nu jag förstår vad de pratar om, de som tror på Gud, Allah, trädkramare eller opiater. Efter en stund måste jag titta bort, jag blir blyg för underverket.

Liv Strömquist, var har du varit hela mitt liv?

matsäck enligt puh

jag drömde om madam b. att jag gjorde picknick till henne. min inre freud säger att det är flygplansmaten som skrämmer mig inför imorrn, måste komma ihåg att ta med lite extra proviant.
på tal om proviant, ett av mina favoritcitat från nalle puh:

hela gänget ska ut på utflykt och kanin säger "vi måste alla komma ihåg att ta med oss proviant". nalle puh ser undrande på kanin "eh, pro... pro.." kanin svarar något irriterat "ja alltså någonting att äta!". nalle puh, lika förundrad, "jaha, jag tyckte du sa proviant".

just det.

väskan, dammsgaren. förvirrad

om jag vanligtvis är en emotionell människa är jag just nu en torktumlare av känslor som fastnat i centrifugprogramet. om fyra dagar åker jag och jag känner allt på en gång. mest av allt jag känner jag igen mig. jag blir såhär.

jag är glad för att jag ska åka, att jag faktiskt kommer iväg. vad som började med en liten tanke i juni har nu lett till en flygbiljett och en överfull väska. samtidigt är jag ledsnare än vad jag vill erkänna över dom jag lämnar. jag är ju trots allt en mammagris av stora mått och mina vänner som gör mig till den jag är, vem är jag utan dom? jag är också nervös för att jag verkligen fått allt gjort som måste göras, betala räkningar, ställa om post, köpa 15 kg hundmat, städa i alla hörn. senast jag for till staterna för en längre tid slutade det med betalningsanmärkning, skatten kom emellan. man ska inte tro att man slipper betala skatt bara för att man inte är i sverige. så nu har jag betalat skatt ända till december. ruinerad.
förövrigt är jag också rastlös, paralyserad, tankspridd, onåbar, babblig, gråtmild, sömlös, sentimental och pedant.

mest av allt är jag ändå exalterad för att jag ska få börja ett nytt jobb på måndag och använda min insomnade hjärna. jag hoppas torkprogrammet kommer av sig av jetlaggen så jag kan greppa nåt i röran när jag kommit fram.

höstäpplen

just nu finns det ljuvliga discovery att köpa på torget där jag bor. det är bland dom få saker man kan glädja sig åt när man bor i sverige 20 september 2010.

så jag biter i det syrliga äpplet och tittar ut över lützen-dimman som sänker sig över stan.

en jordgubbsgroda i det stora äpplet

"in a new york minute, everything can change"
the eagles

ja, jag kan bara instämma med örnarna, ett email senare har allt förändrats. jag som trodde att jag skulle in i the fancy fashion business, jag som förkastade reklambyrån med all sin ångest och interna konkurrens. nu får jag ta tillbaks. alltihop. jag är så illa tvungen.

helt plötsligt fanns det inget jobb längre. the fancy fashion business gled mig ur händerna, dom hade hittat nån annan, thanks and goodbye. så det blev inte mycket kvar än att krypa till korset, maila ångestbyrån och säga hur excited jag är över att komma dit och hur jag står i givakt måndag den 27'e september. jag kapitulerar, jag blir en mad woman, jag ska promenera runt i tajta kjolar och dricka gt till lunch. det är inget fel på den här reklambyrån, den är bara som reklambyråer är mest - ett kontor med viss frånvaro av självdistans.

så även om min emigration inte skapar rubriker på resumé så är jag alltså också på väg att göra reklamkarriär på mahattan. bara så ni vet.

frågor på det?

extreme weekend make-over

jag fick nyligen frågan om jag har hund för att jag är singel eller om jag är singel för att jag har hund?kommer man hem till mig och ser alla ommålade, södermalmsriktiga loppis- och blocketfynd kan man använda samma frågeställning.

det är lördag, jag målar om två pinnstolar på balkongen.
om ni andra hemmafixare där ute undrar hur man får den här lite skavda, vädrebitna looken av patina och ålder säger jag bara, slarva. strunta i grundarbete och allt det där, är möbeln lite smutsig och fet innan så fäster inte färgen överallt. perfekt.

men det handlar ju egenligen inte om omålade möbler. missa för guds skull inte att spilla lite färg på händerna eller gärna i ansiktet också. då går du resten av helgen och skrattar med lite härlig självdistans "ojdå, så jag ser ut, ja jag målade ju om lite gamla möbler hemma på förmiddagen". du står i kön på ditt lokala stenugnsbageri och får lite boho-cred med din blekturkosa kulör på händerna. extrapoäng får du också för de såkallade "pojkvänsjeansen", helt enkelt för stora byxor som du har på dig för att framkalla looken av casual lördagsfixar-häng á la "jag slängde bara på mig nåt". eftersom det var flera år sen jag hade nån som jag, gulligt men egentligen bara irriterande, kunde sno kläder av så nöjer jag mig med mina extrapoäng från pojkvännen myrorna.

singel i stan, det är ju bara för härligt.

lördag på mariatorget

madam b är out of town.

jag läser det på hennes blogg, så jag passar på att väsnas lite extra och lyssna på robyns nya. på hög volym. på repeat. jag tror inte att feministisk klubbpop är madam b's grej riktigt. hon lyssnar på dylan, van morrison och sånna grejer. det kan jag också göra när jag är på det humöret men inte idag. idag är jag lite arg och försöker övertyga mig själv om att jag klarar mig alldeles utmärkt själv minsann. sånna känslor ackompanieras bäst med låtar som "love kills".

15 dagar kvar till take off.

what ever you want, the choice is yours. so choose.

så där sitter jag på klädmärkets fina kontor och har livskris.

jag har precis varit på reklambyrån där jag jobbade sist i new york och de har bett mig komma tillbaka. nu sitter jag på nästa intervju.
det är tygprover, skisser, böcker, trådar överalllt. det är ett gammalt hus med vackra, slitna trägolv och högt i tak. det är en dröm men vad gör jag här? kvinnan jag ska träffa kommer snart och jag vet inte ens vad jag ska säga. illamåendet kryper upp i halsen, andningen tar nästan stopp.

men nu då? ska jag åka hem istället, ge upp, men vad ska jag göra i stockholm? jag kanske bara ska sluta utsätta mig för sånna här situationer, åka hem, flytta till skogen, odla rovor kanske vore bäst ändå. gatan utanför osar av sensommarvärmen, stora fläktar i rummet, minuterna smyger sig fram som dropparna längs ryggen. jag har klätt upp mig lite fashion world, just då känner jag mig bara som en clown i mitt breda skinnbälte och kilklackssandaler.

men så kommer kvinnan in. jag börjar förklara vem jag är med min autopilot. när jag avslöjat min härkomst skiner hon upp, och säger på den mjukaste carolina gynning-skånskan "ja ja, men då kan vi ju prata svenska". vi pratar i 15 minuter till och sen är jag övertygad. det är inte det mest strategiskt smarta karriärsdraget. det kommer möjligtvis inte vara biljetten in till anställning och visum i det förlovade landet. men nånting säger ja, här vill jag vara, det finns nån mening med att jag hörde ett sommarprogram, som fick mig att maila totala främlingar, i en totalt främmande bransch, i ett land långt borta. när jag går ut från kontoret vet jag att reklambyrån får nej.

paris68 får ja.

en sömntablett och en flygresa senare

jag reser från 30 grader och 80% luftfuktighet till höstkrisp, det bästa jag vet.
jag tycker om allt med hösten. jag lagar mat och lyssnar på banal italiensk musik.

om våren är folköl i parken är hösten en glas rött på verandan.
om våren är allt är möjligt så är hösten det som ska hända händer.
om våren är badsäsong så är hösten förlåtande stora stickade koftor att försvinna i.
om våren är rodnande, berusad ungdom är hösten efterklok, lite tråkig men väldigt skön.

och ändå ska jag åka tillbaka till värmen och betongen. helt frivilligt. hur det blev så ska jag snart berätta. men nu doftar det bolognese i hela lägenheten och hade jag en flaska vin skulle jag njuta den alldeles själv som nån som verkligen var inne på ålderns höst.

man behöver inte vara lycklig på hösten och det är precis därför jag är det.
mer än nånsin.