with a little help from my friends

som tidigare nämnt har jag flyttat in i ett nytt kvarter bestående av många olika kreativa uttryck. såsom lägenheterna i den forna textilfabriken är utformade är det också många som har studio, ateljé eller vad det nu må vara, hemma. eftersom kreativa yrken eller hobbyutövande för den delen underlättas och blir mycket roligare av likasinnade har jag tänkt på en sak.

housebook.

tänk dig ett facebook som bygger på ditt hus där du bor. en fasad där du flyttar in och formar ditt fönster till en del av dig. tittar man in i fönstret kan man se vem du är och vad du pysslar med. kanske bor det en webdesigner vägg i vägg med dig som kan hjälpa dig med din hemsida. eller så har du en till modesigner på plan tre som vill beställa tyg med dig , låna ut sin overlock-maskin nångång ibland och sen kan ni göra en visning tillsammans. kanske behöver formgivaren på femman en copy i ett projekt som kan leda till andra uppdrag.

min poäng är att the world wide web är ett utmärkt verktyg för att få reda på vilka som finns i vår närhet om vi nu inte springer in i varann i tvättstugan (nej hur skulle vi kunna göra det, här lämnar ju alla in på wash and fold). och efter big brother och liknande skräckexempel är det väl ingen som vågar bo i kollektiv längre, det här är kanske så nära vi kan komma. ta fördelarna av gemenskapen och skippa bråken om disken.

en bra början vore väl att lägga till en location-tjänst hos linkedIn, vem är med mig?

sälj till vilket pris?

läser om blondinbella och hennes nyblivna chefredaktörskap. kommentarsfälten svämmar över av hela taggbuskarna med en del rosor dessemellan. såklart uttalanden om att journalisthögskolan kan kyssa sig nånstans om dom når får kåren att vässa pennorna extra skarpt men det finns saker att ha i åtanke.

1. hon är ung och har skapat sitt namn i ett helt annat forum med en publik som är mer intresserade av hennes nagellack än hennes diplom.
2. hon gör det säkerligen med stora mått pr-tankar i bakhuvudet.

om detta är moraliskt pk eller inte, det är snarare det som är frågan, inte hurvida jmk ska åka i "plus" soptunna eller ej. skapa rubriker genom plumpa uttalanden är också en konst, det finns väl bara ingen 4-årig utbildning för det än. så, ska man prisa henne för hennes förmåga att reta upp gammelmedia in absurdum eller ska man hylla hennes street smarts och haka på tåget när det är i rullning? ser ledarskribenterna på stora stygga morgontidingen bara rött för att hon attraherar en köpstark girlpower målgrupp som inte ens kan stava till tes och slutsats?

jag har inga diplom och jag vet inte ens hur man räknar högskolepoäng men jag är kluven. kanske är det bäst för nu att bara skaffa henne en mediarådgivare, om hon nu har förmågan att lyssna på nåt annat än sina egna råd.

I have died and gone to real estate heaven

om jag hittade svaren på livets mysterier i liv strömqvist bok på flyget hit så har jag precis hittat kvateren av mina drömmar i williamsburg. och nu snackar vi inte bedford avenue, hipp hipp hipster williamsburg, nu åker jag några stationer till och går av vid morgan avenue. det här är ett industriområde, inget slakthusomårdet med frostat glas och högpolerade betonggolv, jag bor i en gammal textilfabrik med spacklade masonitskivor, väggfärg är sekundärt så länge man har tak över hatthyllan. och det som verkligen är skillnaden än när man i sverige gör sina försök att ge unga människor nånstans att bo är att det hålls väldigt enkelt så hyran faktiskt går att betala. 19 kvadrat i skatteskrapan för 4000:-/månaden, det var det studiebidraget.

kvarterens invånare rör sig mest inom den kreativa sektorn, studios, ateljéer, verkstäder i husen runt omkring. oh herregud så konstskole-mysigt och la vie bohéme-romantiskt tänker man då.
och det kan man tro om man vill, men här odlar man sallad på sin bakgård till restaurangen för att man har fattat att det smakar bättre och är rätt kul. det är flanellskjortor för att det är bekvämt och "jag gick just upp ur sängen" frisyrer som är just det. summan är att det är långt ifrån trappan på fredsgatan och det är väldigt inspirerande.

hypocrite friday

idag är det black friday. jag förvirrar den med good friday och tycker att dom borde byta namn. good friday är långfredagen men jag tycker inte alls att den känns särskillt good, mest lång och lite tråkigt är det väl att jesus har dött även om jag inte tror att han finns. det här däremot är en good friday, det är en klämdag vid thanksgiving som man får ledigt om man jobbar på kontor. jobbar man i butik och kommers har man allt annat än ledigt. black friday är nämligen hela amerikats stora shoppingdag när butikerna öppnar kl 04.00 och man ska göra alla julklappsfynd. nu har det smaskats kalkon och varit tacksamt nog, nu shoppar vi! jag som har lite svårt för människor i allmänhet och trängsel i synnerhet tänkte gå på bio och gömma mig ifrån alltihop. tycker ändå att det är lite ödets ironi är thanksgiving, en hyfsat vettig högtid, följs av den mest giriga, otacksamma och komersiella dagen på hela året.

nej pust och fräs säger jag och sitter och letar jobb i reklambranschen istället. det känns betydligt mer relevant för världsfreden.

att återvända

det är läskigt hur människan är ett vanedjur. på gott och ont, man vänjer sig.
jag har bebott dom förenta staterna i två månader och tycker plötsligt att det är fullt naturligt att äta muffins till frukost och lämna in min tvätt på wash and fold. i stockholm knaprar jag wasa sport och tvättar min smutsiga byk själv. man vänjer sig.

för två veckor sen fick jag beskedet att jag inte har ett jobb på manhattan efter nyår. livskrisen var ett faktum. stockholm, som egentligen är mitt hem kändes som ett straff och helvetet själv att återvända till. tråkigt tråkigt tråkigt. men man vänjer sig. sakta sakta har det krupit sig på, tankarna om hemstaden har kommit och gått och utan att jag vet hur det gick till känns nu allt möjligt. marknaden hemma känns som ett uppdukat julbord på viktoria, bara att hugga in och undvika den trötta fårfiolen. som ett barn efter sin siesta vill jag spotta ut nappen och sjunga ut min förväntan.

stockholm, sweden - håll i trosorna, snart kommer jag hem.

dagens sär skrivning

klickar man på den här bilden på lowe brindfors sajt så skickar man ett mail med subjectraden:

jobb ansökan

jag vet att vissa har problem med mina gemener och jag kanske inte är guds bästa stavningsbarn alla gånger men särskriver gör. jag. inte. jag förstår att brindfors måste leta efter mer folk om dom inte ens kan stava till hur man söker ett jobb.

kris är bara förnamnet

jag upptäcker till min stora glädje att madam b ska ha föreställning på södra teatern i februari. jag blir uppspelt och ska raskt boka på nätet med det är för närvarande tekniska problem. nej nej nej. det går att ringa och reservera men jag sitter i en annan tidszon och på en helt annan tariff än för lokalsamtal så det är inte ett alternativ.

jag hatar sånt här.

annat var det förr när man såg en annons i morgontidningen, gick till banken och tog ut jämna, ovikta kontanter för att sedan ta sig till biljettkontoret och lösa biljett. men nu, när man liksom har vant sig att boka på nätet, över atlanten, fort ska det gå, då måste det ju i hela friden fungera!

jag säger som olga isabell efter att ha vägrat städa en toalett, det här var så jobbigt, nu måste jag vara sjukskriven i en månad.