perspektiv och en partner in crime, tack.

läser i morgontidningen om en utförsäkrad kvinna som har 3600:- att leva på i månaden. som köpte ett fem-pack tubsockor till sin son i 18-års present för att det var allt hon hade råd med.
jag tror på allvar att jag behöver komma bort och få perspektiv. vara i ett sammanhang där det inte spelar någon roll hur tjocka eller smala lår jag har, åtminstone inte för mig själv. där det inte finns möjlighet att impulsköpa ett par skor för två tusen som jag gjorde i fredags. är det för att jag inte har fått barn än eller varit på gagnef-festivalen med de andra coola barnen som jag inte har förstått vad som är viktigt här i livet? jag har det så jävla bra. sitter som en slokhatt över 30-kronorscappucinon för att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv.

det är ju inte som att jag inte har idéerna, finns så mycket jag skulle vilja göra, bara det gjorde skillnad. nån jäkla skillnad i någons liv.
jag skulle vilja laga riktig mat i skolan och på sjukhus, fattar inte att de som ska lära sig något och de som ska bli friska måste äta skräp utan näring.
jag vill göra om hemkunskapen i skolan och integrera den med andra ämnen så man fattar på riktigt varför man ska laga mat från grunden och var en potatis kommer ifrån.
jag skulle vilja skapa en plats för folk som mår dåligt men som inte vet var de ska ta vägen, där de bara fick vara bland andra människor en stund och existera, inte prestera.
jag vill importera en truck och vara en mobil diner för alla dem som vill ha skramlade ägg och bacon annat än på söndagar.
jag vill skapa kommunikation som människor också kan berikas av, se till att de peppar varandra till att träna eller lär sig var mjölken kommer ifrån egentligen.
jag vill göra film och skriva manus som får folk att tänka, på nåt kul, på nåt viktigt eller på förändring.

jag vill jag vill jag vill och det är så mycket jag vill men jag sitter på min nerbantade rumpa och binder riset hårdare för varje dag som går och jag inte har gjort nåt än. för jag vill ju inte bara göra om en skola, ett sjukhus, en liten film och lägga upp på youtube - jag vill ju förändra världen. jag vill också göra skillnad för att det ska vara nån skillnad om jag går upp på morgonen eller inte. narcissisten, som en terapeut var så vänlig att peka ut att jag är, vill betyda nånting. jag vill också ha en parhäst som också vill. nån som också är otålig att livet ska börja och som inte heller är vuxen nog att se några hinder.

idag har jag iallafall träffat rättviseförmedlingen för att vara volontär. jag börjar där.

första maj

ser at night I fly och känner att det ibland är så lika. livstidsfångarna som berättar hur de kommit till ro med att vara där, att det är deras liv.

det här är min livstid. lever på livstid och måste hitta hur. vem jag ska skriva alla sångerna om. hur jag ska få ut allt det som är inlåst. som sitter av tiden. som kanske aldrig kommer att komma ut. som måste stå ut här, med mig. jag ser alla nyfödda, alla lyckliga, alla de som lever där ute. jag är här inne och måste förhålla mig, försöka skapa fred med dag för dag, år för år. sitter här, innanför mina väggar som jag har byggt, mina rum. ingen ide att rymma, de kommer att hitta mig, sätta mig på plats igen. här ska jag sitta. på livstid.

klagomuren

en sån dag. med motvind. snubblat på målsnöret, räckte nästan enda fram men inte. mailar ändå och ber om en andra chans. fikar med en kompis men han börjar prata med nån annan. en sån dag när man är optimist och sätter på sig en vårjacka men det var inte alls så varmt ute som det såg ut. och man ska pigga upp sig med ett radioprogram, bli inspirerad av en driftig människa men så är människan så inihelvete lyckad och smart att man bara måste stänga av för att inte få komplex för att man överhuvudtaget finns. och man går in på den där dejtingsajten som man inte tror på men som man gett en fjärde chans för hur ska det annars hända nåt här i livet tänker man. och så är det bara "kåt i karlstad" som varit inne på din profil och du känner bara för att lägga ner hela skiten igen, säga va vad det jag sa och gå hem och städa ugnen för det är väl det enda som inte kan gå fel. 

en sån dag. ugnen, here I come. 

idealet som aldrig släpper taget

tänker på det här med män. tänker på det här med idealmannen. plötsligt ser jag ett samband, mellan vad som låg på de svenska topplistorna när jag började intressera mig för det här med män, säg i 10-års åldern.  det är den bilden av mannen som hängt kvar, som nånstans fortfarande är idealet. det var män i stickade tröjor och skinnjacka, män som sa du kan lita på mig och lovade en dag på stranden. de väntade på hörnet vid 7-11 och var något att hålla om när det blåste kallt. den som ändå hette sarah, om ändå mina färger varit blå, om man ändå hade fått sitta i den där bilen och säga vi kör hela natten för att man ville se var alla vägar tog slut. det finns ingen romantik som på 90-talet. årskullen i början på förrförra decenniet hade hela känslopaletten och var inte rädd att måla ut den. ska man förföra mig får man gärna vara lite dramaqueen. irra runt från djursholm till danvikstull, längs nio broars väg och tycka att det bara regnar hos dem. då är jag din, i en prickig klänning, runda solglasögon och rött nagellack.

och jag måste ändå säga att jag skulle tacka ja till mauro, lemarc, orup eller ledin anyday om man jämför med dagens topplista. sean banan, nån?

veckan som gått

noterat de senaste dagarna


i sann fred flinta-aura knapras det märgben som aldrig förr på AG. ni vet vad de säger, en bild på facebook är ingen bild men två är en trend. obs obs, pass på för märgtrenden!

breivik är en cirkus som känns snaskig och tröttsam och för mycket redan. det här var vecka 1 av 10.

att sluta med vetemjöl ger huvudvärk, kvoten av värktabletter är alltså densamma men nu för skallen istället för magen. detoxmoment22.

polistwitter i dn är det roligaste sen sliced bread. anslagstavlan möter microbloggen, lyckat giftermål.

det här klippet från sarah palin-dokumentären står sig. så. roligt.

den här tjejen verkar ha lagt på sig några hekto, inte en dag för tidigt.

slutligen var det igår det sista avsnittet, för nu, av luuk&lokkos podcast och som väntat premierade herrarna snigelposten som kommit fram. därav var mitt elektroniska brev orefererat och ja, vad ska man säga, mycket gör jag för medelålders småängsliga gubbar men går till brevlådan, nej, där går gränsen.

god helg.

dags att hålla käft

bilden överst, jag var på vernissage i torsdags på ett stort och fint galleri på gränsen till östermalm. det var snittar, det var sprit, det var ett-åriga fashionistas. verken var samhällsreflektioner från vår nutid och allt knasigt vi har för oss, realityserier, personlig utveckling, prylar vi inte kan leva utan. jag gick runt bland uttrycken, uppmaningarna, ironin. småfnissade lite men saknade en dimension till. det var vår samtid avbildad på ett raktuppochner sätt men det hände inget med mig, det var som mitt inre gick där och höll med, ja, så är det, jovisst, det stämmer. men sen hände det liksom inget mer. (för att dra en parallell till någon annan som ägnar sig åt ungefär samma sak men ändå på ett helt annat sätt nämner jag liv strömqvist. hon berättar också sådant vi redan vet men hon presenterar det så att man ser det absurda i att månadsmagasin följer en programledares "viktresa" efter att denna har fött barn.)

med risk för att sätta mig på v ä l d i g t höga hästar känner jag rätt ofta så. det kan exempelvis hända när jag hör låtar från medodifestivalen, ser trailern för en chick-flick eller ser en ny kollektion från vissa klädmärken. den ojantelagskänslan som infinner sig är "jaha, är det här godkänt, ja men det hade jag också kunnat leverera, om det var den här nivån vi nöjer oss med". och i torsdag, mitt ibland verken som kostade 20 lax, när jag minglade bredvid helene billgren och det vita vernissagevinet slog det mig. skillnaden mellan mig och de som ger ut de här låtarna, ritar de här kläderna, skriver de här filmer är att dom GÖR det. antingen är de sjukt nöjda själva och gasar på eller så tycker de att det är bra nog, nåt måste ju folk ha på sig, lyssna på, titta på.

inte för att jag har ett behov av att producera in absurdum bara för saken skull men det kanske är dags att GÖRA lite mer än vad jag SNACKAR. och tänker. och analyserar. och ältar. och drömmer.

Öppet brev till Luuk&Lokko

Idag gick jag in på er site på sr.se för att hämta hem spellistan och när jag scannar över rubriken läser jag "En podradioshow i tio delar". Men vänta. Vad står det på det senaste avsnittet, #8. Staketsymbol åtta. Det är bara två avsnitt kvar. Hjärtat rusar igång och jag får nåt glansigt i blicken. Två avsnitt kvar. Och sen är det bara, slut? Det känns ogreppbart. Och det är precis som när Pricken har dött och folk säger "det är väl bara att köpa en ny hamster" så måste jag säga nej, det funkar inte så. Visst vore det enkelt om livet var så ersättligt men nej, tyvärr, så är det inte konstruerat.

Vadå, vad tycker ni att jag ska göra, börja lyssna på nån annan helt random podcast typ Berg och Strömstedt? Som om det skulle vara samma sak? De kommer ju aldrig att bli sådär smågubbigt ängsliga och hämningslöst nördiga som bara ni kan. De kommer ju aldrig namedroppa producenter för den där EP'n som gjordes innan nån av er var ens påtänka, inga andra kan vara lika modernt bakåtsträvande och föredra snigelpost och definitivt inga andra kan prata om estniska påskdesserter och annat vidrigt som man håller på med i landet där i öst. Så nu får ni faktiskt hjälpa mig. Jag helt enkelt kräver en lista på kvalitativa substitut att ha i öronen när jag promenerar mellan kolonilotterna i Tanto och småskrattar för mig själv när Kristian blir alltför anal eller Andres för trettioandra gången susar iväg i ett sidospår om att han faktiskt har bott i London.

VEM/VAD/VILKA ska få ta över mina hörselgångar nu? Svara!

Med vänliga, men smått desperata, hälsningar från ett fan.