Jag börjar dagen med att bli uppgiven men ändrar mig snabbt till att bli förbannad. Jag läser i DN att ännu ett ställe för hemlösa i innerstan ska stängas ner och flyttas utanför tullarna. Dit är det många av deras stammisar som inte kan ta sig, de har inga SL-kort, de har inte fysiken, de känner sina gamla kvarter. En man som varit hemlös i ett år uttalar sig i artikeln säger "Jag är inte missbrukare, jag har bara mått dåligt, jag går till Convictus varje dag och pratar med Tommy och Gun, har dem som bollplank".
Mer om hur han mått dåligt berättar han inte men jag kan bara tänka mig. Det finns ett väldigt stormaskigt nät i samhället för de som mår psykiskt dåligt och många åker rakt igenom. Och det går fort. Och det är fortfarande så tabu att ens prata om det, att ens få hjälp. För i det här samhället ska man skärpa sig, bara ta tag i sig själv och betala räkningarna som kommer. Men ibland går det bara inte. Det går inte att öppna kuverten som kommer in genom brevlådan, även om pengarna finns. Jag har haft tre betalningsanmärkningar för att jag i perioder inte pallat att öppna kuverten. Jag var nära att förlora min lägenhet. Jag var inte klassad av psykiatrin som i behov av samtal mer än var tredje vecka, jag fick inte byta medicin fast jag kände att det inte funkade. Men jag har ett mer finmaskigt nät omkring mig, en familj som inte ger upp, vänner som orkar lyssna. Men tänk om det inte hade varit fallet. Tänk om jag förlorat min lägenhet och det stället där jag fick gröt varje morgon plötsligt flyttade till Hjorthagen för att fastigeheten ska stambytas och hyran chockhöjas, och mitt hemliga ställe att sova på som kändes tryggt var inne i stan. Och plötsligt var de få människor i mitt liv som jag litade på flyttade flera mil bort. Vad hade jag för röst då att göra mig hörd och säga att det var åt helvete?
Jag läser det här när jag dricker mitt morgonkaffe på en kaffebar där jag är i princip varje dag. Ibland äter jag en croissant där också. Jag lägger minst 200 spänn där varje vecka. Jag vet hur det låter, jag jobbar också med reklam och lyssnar på podcasts om framgångsrika människor i underhållningsbranschen. Jag dricker också naturvin och tänker att jag bara måste till New York snart för att det var över ett år sen sist. Jag har dessutom en fantastisk man som jag älskar. Jag har det så sjukt jävla bra att cappucinon smakar ovanligt bittert den här morgonen. Men jag vet också vad det finns för medel där ute. Jag har exempelvis varit del i ett projekt som delat ut miljoner, jag säger det igen, miljoner till odefinierbara projekt för att landsbygden ska blomma och dra till sig mer turister till Sverige. Och så ser världen ut, sånt är i mångas värld också viktigt men det har förlorat proportionerna. Jag önskar så att jag hade ett stort och framgångsrikt företag och att jag kunde ta en liten liten procent av gubbarnas avgångsvederlag så skulle det räcka långt. Eller att jag bestämde över vad en sparkad generaldirektör för Arbetsförmedlingen skulle göra med sin lön som hen har i ett år till (142 400). I brist på det tänker jag göra det jag kan.
Jag håller på att ta fram en ny produkt som kommer ut under hösten. En del av varje förpackning kommer definitivt att gå till någon av organisationerna som stödjer Stockholms hemlösa. Jag har också startat ett konto på foundedbyme.com där alla pengar som kommer in går till Convictus 90-konto.
Du hittar kontot här.
I brist på avgångsvederlag kan du ge dem en extra morgonkaffe. Om alla Stockholms mediamänniskor gör det räcker det långt.
