Jag lyssnar på Filip Hammars sommarprogram och hans hyllning till normbrytande människor. Hur han älskar folk som lever på marginalen och inte har öron för vad folk tycker och tänker om deras val och sätt att leva. Jag påstår inte att jag är en i det laget som memorerar kilopriset på dill i ett helt landskap eller ägnar all min tid att utveckla en ny tonskala men jag har gjort några val i mitt liv som vissa har haft åsikter om. Jag valde att säga upp mig från en "up and coming" reklambyrå för att skriva och ge ut en egen bok. Jag har valt att vara ärligt med delar av mitt liv på den här bloggen som vissa sagt ska skada min karriär och min chans att få jobb. Jag har flyttat utomlands några gånger på vinst och förlust. Jag har valt att släppa efter för känslan att bli förälskad i någon av mitt eget kön och just nu har jag valt att älska en man som är 32 år äldre än mig. Jag har hela tiden gjort valen efter vad som känts bra i magen, inte i alltid i huvudet, det som jag känt har varit min väg till den odefinierbara lyckan i livet.
Sen jag kom hem från London i februari har jag valt att söka fasta jobb. På snart sex månader har jag säkert sökt 50 jobb, jag har varit på fyra intervjuer. I torsdag fick jag svar på den sista, den som jag hoppats på mest, de hade gått vidare med en annan kandidat. Jag grät i en halv dag, målade upp fan på alla väggar, ingen inkomst, inget att göra, upp i jobbsökarsadeln igen som känns allt svårare att motivera och hitta kraft till. Nu efter några dagar med ständig support av min honey som tror på mig in i kaklet har jag återigen insett att det är dags att byta strategi. Om jag inte kan bli anställd får jag väl istället vara den som anställer, eller iallafall inte försöka passa in i den boxen. Jag får bygga min egen låda, min egen kontext.
Idéer är det inte ont om, de håller mig ibland vaken på nätterna och ger mig svårt att sitta still på semestern. Och jag har samlat på mig en hel hög nu. Från alla de sammanhang där jag varit och haft idéer, pitchat högt och lågt men där uppdragsgivaren eller de andra runt omkring mig valt att köpa annonsutrymme i en tidning, lagt pengar på stortavlor eller något annat traditionellt, konventionellt media. Det ville aldrig jag göra, det vill jag inte göra i framtiden heller, men jag vill göra en massa annat. Jag vill vara en flygande cirkus av andra uttryck som inte är beroende av vem som pratar, utan vad de vill säga. Ibland kanske det blir en sång, ibland kanske det blir en kollektion av t-shirts eller en hashtag på twitter. Och eftersom jag sällan fått exekvera de idéer jag haft av den här kalibern i det förflutna så vet jag inte riktigt än hur jag ska vinna mina blivande kunders förtroende. Men jag har sommaren på mig. Jag tänker ligga lågt och tänka högt.
Och kanske ta en å annan Aperol spritz.
