Rapport från diskbänken

Folk säger att de älskar Girls för att det är så äkta, för att det är diskbänksrealism. Jag har inte blivit så tokig i serien för att jag om sanningen ska fram har gjort det där, bott i kollektiv i New York, jobbat gratis med hopp om nåt mer och legat med fel snubbar. Men om det är det som säljer, här kommer verkligheten direkt från diskbänken denna fredagkväll.

Jag har precis fått reda på att jag inte kommit in på den filmskola jag sökt två år i rad. Alla uppdragsgivare som ringt den senaste tiden har börjat samtalen med "vi har ingen budget för det här men". Eftersom jag inte heller har nån budget för mitt liv lånar jag just nu pengar av min kära mor för att betala räkningarna bland annat för att jag betalade in 87 000 i restskatt förra veckan. Skatt som jag dessutom undrar lite vad den går till. Jag har nämligen precis sökt privat vård eftersom jag de två senaste åren varit felmedicinerad av den statliga vården. För 1,5 år sedan skrevs i min journal på SÖS "Sådeles ung kvinna med sannorlikt odiagnostiserad och obehandlad bipolär sjukdom" Det väljer Katarinahuset att på något sätt strunta i, de kallar mig narcissist och sökare och det är ju inget fel med det menar de och låter mig knapra vidare på min antideppesiva medicin. Men det är ju fortfarande något som inte stämmer, härom dagen stegade jag därför upp till SÖS och fick journalen utskriven, jag ville få reda på vad den där psykiatern faktiskt sa när jag kom in till aktuen med lite för många lugnande tabletter i magen. Så nu vet jag. Om sex veckor ska jag till Sofiahemmet och försöka ställa det till rätta. Så att jag kanske också kan ha ett fast jobb längre än fyra månader, en relation längre än sex månader och få lite bättre styr på det här livet.

Till dess undanbedes frågan om vad jag ska göra i framtiden för jag har ingen aning om.
Kanske skriva en bok om hur det är att vara en "sökare", om jag skriver från diskbänken kanske det säljer?

Chez Maria på torget

Hemma på torget igen. Mitt kök, min säng, min oreda, mitt susande i vattenledningarna. Har inte bott själv på ett halvår, lite ovant och det gav mig en idé. Jag gillar som bekant att laga mat, mycket, gärna och länge men när jag bara har mig själv som sällskap till middag blir det inte av så ofta. På nåt sätt känns det som det välgjorda långkoket hånar mig när jag sen sitter själv och äter "jaha, här har du ansträngt dig så får du njuta av härligheten framför "Vem vet mest?". Jag skulle gärna bjuda vänner på middag varje dag men fram tills jag blivit miljonär, vilket bara är en tidsfråga för övrigt, så håller inte riktigt den tanken heller. Jag kom på en lösning.

Tänk att jag, några gånger i veckan, berättar på Facebook vad som kommer att serveras på Mariatorget 2 samma afton. Det kan bli alltifrån fläskpannkaka till coq au vin, helt enkelt det jag är sugen på och sen får hungrigt folk anmäla sig om de vill komma och knö ner sig vid bordet när maten är klar. Lite beroende på menyn så tänker jag att det kostar 40-50 kronor per person och vill man dricka något annat än vad min sodastreamer kan erbjuda så får man ta med sig det själv. Det behöver alltså inte blir sent och blött och stökigt, även om oväntade vinrusiga tisdagar kan vara bland det bästa här i livet, utan mer en chans att äta något godare, billigare och lite roligare än den där trötta Gooh-fiskgrytan du hade tänkt plocka på dig på vägen hem. Jag tänker lite av kvarterskrogen i himmelen, gott, prisvärt, vällagat. Sen tänker jag att man får komma själv, man får komma i par, man får ta med sig sina välsnutna ungar eller man får komma och gnälla lite över dem och gemålen som man lämnade hemma. Man får till och med ta med sig en människa som jag inte känner, min bästa hobby är ju att träffa just okända människor som är värda att träffa.

Ibland kanske vi blir två, ibland kanske vi blir tio men jag hoppas mest att det bara blir för jag tror det blir kul.

Nog snackat, imorrn vid lunchtid presenteras första menyn, kommer ni?