Tanten har talat

Nu finns det en risk att jag kommer att låta som en tant, men det tar jag, jag har redan tantat till mig sen jag flyttade till London. Senast i förrgår knackade jag på hos grannarna 22.30 och gav dom en blick som sa WFT, vad det än är ni gör som låter som att ni släpar ett piano över golvet, sluta med det. Igår på biblioteket bytte jag också demonstrativt plats när ungdomarna bakom mig hade nånslags ägnade sig åt högljutt kortspel, this is a l i b e r y muttrade jag när jag tog mitt pick och pack och marscherade genom lokalen.

Nåväl, jag ska komma till sak, det är inte mitt behov av tystnad som det här ska handla om.

Igår såg jag senaste avsnittet av "Jakten på det perfekta livet" med utsöka fröken Hanna Hellqvist. Kritiken som kommer nu har absolut inget med henne att göra, jag tycker hon är ett utmärkt undantag inom televisionens annars så kopiöst tandblekta programledare. Nej hörrni, det är snuttifieringen jag vill åt. Jakten på den perfekta kroppen, ett så ständigt aktuellt ämne avhandlas på 28 smått stressiga minuter med säkert 10 olika inslag/intervjuer/uttalanden. Varför då? Varför kan ingen jävel få prata till punkt? Varför denna hets att klippa in så många människor som möjligt i ett och samma program, varför tvångtanken att klippa in en "expert" som på 1 och 15 berättar plattetyder om att kvinnor fick vara rultigare förr, vem som tittar på public service har inte sett en Zorn, kom med nåt nytt.

Kakan Hermansson intervjuas om det väldigt intressanta ämnet att hon vill få kalla sig själv tjock för att hon trivs med det, hon vill inte gå ner i vikt. DET vill jag höra mer av, låt henne utveckla det istället för nonsensinslaget med den chaaarmiga ljudkillen som förtäller om procentenheten av män som rakar pungen (nåt som för mig förövrigt är ett mysterium, hur hårigt kan det vara där nere och vemihelvete bryr sig?). Samma sak med Jane Timglas som har gjort 48 skönhetsoperationer, hon är ett ufo men jag vill ändå höra meeeeer, hur blev det såhääääär?? Istället går man på promenad med Susanne Lanefelt och får höra om hennes tvagningsprocedurer som tar tre timmar varje morgon, nej, we got bigger fishes to fry people!

Så återigen Hanna, det är inte du, det är produktionen jag opponerar mig emot. Jag förstår att detta ska vara nånslags infotainment, det är bästa sändningstid och det ska va lite häääärligt pop-existensiell tv med glimten i ögat. Jag säger inte att det måste vara "Min sanning", svartmålad studio och 45 minuter paneldebatt med anarka-feminister men man kan väl bara BESTÄMMA sig för vem man vill prata med och låta den människan g ö r a det?

I mer än. En. Sekund.

Freudiansk fel-läsning

Läste kommentaren igen, det står "Undrar eftersom jag själv är sugen på att göra nåt eget".

Ja, man läser det man vill läsa, det man behöver läsa.

Så hemligt allting

Jag får frågan i kommentarsfältet hur jag tjänar pengar egentligen. Tja, det undrar jag också ibland men på nåt sätt går det ihop. Sen svarar jag också frågeställaren att jag inte alltid kan berätta om de projekt jag håller på med. I helgen var jag hemma på businessresa för hemligt projekt 1 och hemligt projekt 2, det blir ju inte så spännande läsning här tänker jag. Känns lite tramsigt "jag har SÅ många hemliga projekt på gång och de kan jag inte prata om". Nähä, gör inte det då dumhuvud.

Jag får också frågan om jag inte är sugen på att göra något mer "eget". Jo, det finns en dröm om det, något som jag vill skriva som jag tycker är viktigt och som ligger nära. Men det är ingen lätt process. Det är ingen sockersöt cupcakehistoria, jag måste gräva upp rätt mycket gammalt skit för att kunna få ur mig den här historien och det tar såklart emot att öppna den dörren i tid och otid när man i övrigt mår ganska bra. Varför locka på demonerna.

Men så lyssnar jag på Thomas Andersson Wji i Värvet. Kristoffer Triumf frågar hur han motar ångesten i grind under tiden emellan skivorna, när han bara går runt och väntar in musiken som ska skrivas. Han svarar att det gör han inte. Han tycker inte att man ska göra det, den ska få vara där, inte mer med det. Jag inser att han har rätt, konsten är väl att förhålla sig till den, göra den en del av livet utan att livet ramlar omkull för det. Vill verkligen inte måla upp min självbild till storleken av en skådespelare men på ett sätt är det samma process. Ta sig an en roll eller en röst som skriver. Men att sen när föreställningen är slut kunna sminka av sig och gå hem och plocka ur diskmaskinen. Jag har inte riktigt lärt mig det. Jag minns att Noomi Rapace och hennes dåvarande make var med i samma Skavlanprogram när milenniumfilmerna precis kommit ut. Hon fick frågan om hon skulle vilja göra fler filmer som samma karaktär. Jag minns inte vad hon svarade men Ola sa "nej inte in i den skiten igen". Hon hade uppenbarligen, som alla bra skådisar antar jag, gått in i rollen med hela sin person och inte varit så lätt att ha som fru/mamma/vän därhemma. Och det vill jag ju inte utsätta Sara för. Det vill jag inte utsätta någon för, allra sist mig själv. Men jag kanske måste, annars blir det inte nån historia. Eller så får jag lära mig att kliva i och ur. Stänga av just den musiken, gå ifrån datorn, laga middag till Sara för att ladda om.

Ja, så får det bli. För historien måste ut.

If you want me to be cake, give me cake

Nej, jag la förklädet på hyllan igen. Jag gillar verkligen servisyrket, älskar att se till att folk har det bra, bra med de som är trevliga, undvika de som har attityd. Men, det kräver också att restaurangen i sig är ett ställe man vill vara på, även som personal, jag återkommer till det brännande ämnet personalpolitik. På den här krogen på fina gatan i London var den inget vidare.

Regel nr 1, se till att din personal är mätt.
Vi befinner oss i en miljö med ett kök. Som servitris en fullpackad söndagbrunch langar du ut tallrik efter tallrik med buttermilk panncakes och eggs benedict. Själv jobbar du passet 10-18 utan mat. Inte acceptabelt. När jag frågar mina kollegor om saken rycker de på axlarna och säger att detta är restaurangbranschen. Det gör inte jag. Jag går till vakthavande befäl och kräver en toast och två ägg. Efter rätt mycket sura miner langas det fram med hänvsinignen att jag skulle ha ätit "frukost" dvs, grabbat en toast med smör när det fanns på bardisken vid 10.30-rycket.

Några dagar senare jobbar jag frukostpasset 7.30-16.00. Då får man denna frukost, två vita toast med margarin (!) klockan 9.00, sen ska man hoppsa och vara glad tills man går hem. Detta skaver extra mycket där bak för mig eftersom jag dagen innan, på min enda lediga dag på en vecka, gått på två timmars waitress training. Det är "vidareutbildning" som är obligatoriskt för alla där jag lär mig, förutom att jag ska duscha varje dag innan jag börjar jobba, att vi som personal ska se oss själva som cake vs muffin, en superkreativ metafor för att leverara service utöver det förväntade. När jag då jobbat åtta timmar med två toast i magen och ingen rast får de smaka på sin egen kaka, jag upplyser chefen om att jag har svårt att vara "cake" när min sockernivå ligger nånstans när kortstrumporna slutar.

Nåväl, passet var över och jag hämtar upp Sara för att ta ett glas. Vi går till några barer omkring och efter omständigheterna med abbonerat där och fullt här så går vi till mitt jobb, jag är inte den som inte vill stödja verksamheten. Vi blir väl bemötta av barpersonalen, vi får smaka den nya höstcocktailen de tagit fram och vill ha synpunkter, vi har trevligt. Men säg den lyckan som varar. Efter två trevliga glas kommer hon igen, vakthavande befäl, och upplyser om att man som personal på stället inte får sitta i baren och dricka när man inte jobbar. Det går an om man förbeställer ett bord och sen lovar att ta MAX två drinkar i baren. Nej gud FÖRBJUDE att man trivs så på jobbet att man faktiskt vill sitta där på sin fritid och BETALA för sig. Hon säger att det är ok för den här gången, ingen hade ju berättat det för mig men nu vet jag reglerna aka, svep och försvinn.

Det var precis vad vi gjorde och jag har inte gått tillbaka sen dess, nån måtta får det vara.