Nytt och noterat

Jag har utvecklat en grav fobi för minneslappen man får av bankomaten, om man inte trycker nej sm svar på frågan om man vill ha den vilket jag alltid gör. Inte att jag är rädd att lappen ska vittna om en ekonomisk kris som jag är totalt omedveten om, det är mer nånting i att det är så definitivt. Det är liksom inget diskussionsunderlag som kommer ut ur maskinen, ingen början på en förhandling, det bara är, svart på vitt, här är läget.

Jag vet inte vart man vänder sig med sån här problematik, jag skulle så gärna vilja veta vad det här bottnar sig i, vilken verklighetsflykt som ligger till grund för det här.

Eller vill jag verkligen det?

Go west! Or east.

Inte helt utan inspiration från en annan briljant bloggare så tänker jag tillbaka på en stad som jag älskar men som jag nu kanske ska överge för dess lite stökigare lillebror i väst. Om New York är den lite pretentiösa, belästa, beresta storasystern så är LA lillebrorsan som bott kvar hemma lite för länge för att det är så jävla bekvämt bär morsan tvättar ens kläder och fyller upp kylen. Om New York är degrees och phd's så är LA surfarcollege och hollywooddrömmar. När NY är fashion week och Anna Wintour så är LA flipflops och Arnold Schwarzenegger. I NY tar man sina klackar i handväskan och promenerar till jobbet via Starbucks, i LA rullar man ur sängen ut i bilen och åker två kvarter till Starbucks. Men Starbucks är detsamma, det är tyvärr lika epidemiartat genom alla stater. Men nu var det ju varken Starbucks eller den stökiga lillebrorsan det skulle handla om.

NYC

Även om jag vid det här laget har bott där i nästan ett år upphackat i olika perioder så är det alltid lika härligt att susa genom Holland tunnel och titta på kakelväggarna och plötsligt där nånstans mitt under Hudson river står det de små bokstäverna som gör all skillnad NJ-NY. New Jersey blir till New York, och plötsligt är man där, mitt i Tribeca och istället för att likna stan vid en kuliss man har sett på film är det precis tvärtom. Det övriga livet, lite as you know it, är plötsligt en kuliss och det är nu du kommit upp ur tunneln, ur kaninhålet och ser verkligheten för första gången, ungefär som när du pressat och kämpat dig ut ur din mammas vitala delar (förutom jag såklart, jag är utplockad ur ett gigantiskt snitt som jag än idag får betala för genom blickar av min kära mor som säger "skulle det vara så inihelvete svårt att komma ut med huvudet först som de flesta andra normalbegåvade foster?"Jag svarar då precis som jag gjorde när de försökte vända på mig i magen, kiss my ass).

Hur du än väljer att entra Manhattan, kanske med baken först, så lovar jag att du känner dig lite pånyttfödd. För att det här inlägget inte ska bli helt olidligt långt och jobbigt att läsa kommer mina mest älskade vattenhål en separat post, stay tuned.

kampanjer jag ogillar nr 287

ja, jag vet hur reklambranschen funkar, ibland är ramarna och "önskemålen" från kunden helt enkelt svåra att ta sig ur men VEM har gjort den här kampanjen och sen lagt sig på kudden och kunnat sova gott? jag åkte förbi västermalmsgallerian igår som var fullkomligt tapetserad med detta gillande budskap.

jag ogillar. skarpt.

men å andra sidan ogillar jag gallerior i största allmänhet och uttrycket västermalm i synnerhet så det kom väl inte som nån fullkomlig överraskning.

Plötsligt händer det, jävla skit.

Ett alldeles utmärkt 30-års kalas med efterfest av det mer privata slaget hade precis passerat när det kommer ett sms. Inbrott på kontoret, kom och se efter om era grejer är kvar. Suck. Dator och kamera stulna. Dubbelsuck. Vad gör man, sörja? Jag minns inte ens allt som jag förlorat i den där datorn. Så jag går till en tidningsaffär, köper tre tjocka magasin och lägger mig i badet, bestämmer att det får bli en väldigt analog söndag när min digitala värld numer tillhör nån annan. Hoppas de gillar bilderna från min inflyttningsfest och de jaghade på Svante som valp. När krisen är ett faktum går jag tillbaka till mitt ursprung, lagar mat och kryper nära hunden när jag ska sova.

Måndag morgon. Jag gör som hans majonäs och vänder blad. Min brödrost börjar brinna jag kommer till ny uppdragsgivare utan dator men hej, upp med hakan! Men de nya jobbkontakterna är trevliga, det pratas snoppar, getter och ost som luktar illa, och då är det bara sånt som rör kunderna. Jag går och desperatköper en ny datamaskin på hemvägen, känns lite konstigt, ge mig det som finns inne, 11'000 jadå, här har ni, hit med doningen. Vad hände med papper och penna? Vad hände med diktafonen och sekreteraren som stenograferade? I brist därav har jag nu en sprillans ny macbook pro 13 tum som jag numer låser in på ett hemligt ställe så fort jag lämnar den ur sikte. Det finns säkert nåt jävla positivt att säga om det som hänt. Den som kommer på nåt kan höra av sig, telefonen har jag kvar iallafall.

Män som är som mat och vice versa

Jag tänker på män. Och mat. Och hur de ibland beter sig så lika.

Det finns den rödvinsbräserade oxkinden från Rolfs kök som i och med sin entré tar över hela rummet. Egentligen är den rätt uttjatad och bara alldeles för mycket, du vet det, du har provat förr men det finns ändå något väderbitet, mustigt, varmt och omhuldande som vid rätt tillfälle får dig att gå med tassen rätt i fällan. Den fyller dig och dina sinnen med känslor av en svunnen tid, ett inrökt bibliotek, en whiskey efter avslutad jakt, det finns inget som den här rätten inte varit med om. Det lilla försynta purén på sidan av har inte ens chans, oxkinden fullkomligt prejar ner allt i sin närhet. Till slut blir du bara så jävla mätt, ta bort skiten, jag vill inte se det mer, dessert, är du galen, aldrig i livet. Det enda som kan rädda dig är en grappa och en rask promenad hemåt medan du svär att inte ta dig an nåt liknade på väldigt väldigt länge.

Sen har vi herr Steak Frites från Mäster Anders. En välbekant syn, alltid lika trevligt att ses med kanske inte den som lämnar mest avtryck i ditt minne. Den tar för sig lagom men inte för mycket och finns där när du står i ett vägskäl och inte vet riktigt vart du vill. Då är det en klassiker, enkel, kan piffas upp med några tillbehör men blir liksom aldrig för stöddig ändå, kommer inte med några överraskningar du inte kan hantera. Sorgligt nog finns det bedragare i branschen av enklare sort än vad den utger sig för att vara, kvalitet som inte riktigt lever upp till namnet men så är det med klassiker, att bli kopierad är ju högsta formen av beundran trots allt.

Så finns också den allra senaste nudelsoppan från det där hålet i väggen som alla talat om senaste veckan. Den är söt, sur och salt på en gång, en utmanare, ett spännande val för den modige. Innehållet är vanligtvis snabbt, snabbt in på marknaden, snabbt in i magen men också snabbt ute ur ditt system, den här rätten mättar inte särskilt länge. Egentligen handlar det mer om att bli sedd med den här rätten än att verkligen bli ett med den. Den kanske är mer trendig än god om du tänker efter men va fan, alla andra har ju provat, då måste ju du också. Mer än så hinner du inte tänka för nästa gång du dyker upp är nudlarna borta. Du får höra att de setts på andra sidan stan, i en helt ny skepnad och plötsligt läser du också om den nya texmex-trucken som slagit hål i en annan vägg.

Stalltipset är väl helt enkelt, gå aldrig ut på stan när du är för hungrig, då kan man göra väldigt irrationella val som kan stå dig både dyrt och ångras väldigt väldigt länge.

Att: Erica Wigge, PR-ansvarig NK

Som ni säkert har börjat inse var den här utställningen/projektet inte en speciellt lysande idé. Vilket arvode Stefan Nilsson har fått för detta, pengar som kunde hjälpt till nånstans på riktigt, vill jag inte ens tänka på. Nåväl, gjort är gjort, även om det är för mig obegripligt att ingen nånstans på vägen höjt ett varningens finger för katastrof, men det sista ni har kvar nu är att åtminstone erkänna att det blev fel. Stå för det ni har gjort, försök att ge en förklaring på hur ni tänkte från början och var det gick snett, istället för att bara plocka ner Stefans blogginlägg så fort det blev lite obekväma kommentarer.

Att leka familjen struts och stoppa huvudet i sanden just nu är nog inte så smart om ni frågar så kallade "krishanterare". Men spara de slantarna och ta rådet från en helt vanlig medmänniska, kapitulera och gör det fort!

Bästa hälsningar
Maria Paulsson