tillbaka till gå via en loppis eller två

att mat och inredning är hetstoff i media är lika gammalt som förra årets sommarplagg såhär års. det enda konstiga är att folk fortfarande verkar tycka att det är konstigt. det är inte konstigt, det är en högst naturlig reaktion på teknik- och utvecklingssamhället som vi ska livspussla oss igenom.

när ipaden är din snuttefilt och spotify din vaggsång är det väl inte alls konstigt att vi finns mest tröst i våra mest basala reptilhjärne-behov? backa bandet några tusen år, vad gjorde vi då? jagade det som rörde sig, samlade ihop det vi hittade i skogen. vi gör precis samma sak idag. jagar det perfekta rostfria köket med de slitna, tyska vintage-industrilamporna och samlar på heta såser från våra inspirationsresor till asien. skilladen är väl att när vi väl lagt ner vårt byte i dessa dagar skippar vi lägerelden och brassar på teppanyakihällen istället. i övrigt ser jag ingen skillnad. när livet börjar bli oroligt, när det inte riktigt är harmoni i flocken, då sätter vi av mot österlen och går på loppis och samlar på oss skräp som vi inte behöver. eller jagar nytt byte på krogen.

instinkitvt liksom.

påsk i söder

påsken har rört sig från malmö till köpenhamn till österlen, här är några observationer.

i köpenhamn skippar du med fördel allt vad nyhamn heter och går istället till christianshamn. lugnare, fler locals, mindre smörrebrödspropaganda. håll även utkik efter matvarubutiken fakta, vinet kostar 25 kronor och är inte half bad. har man ingen is går det lika bra med frysta jordgubbar.

pågatåget från malmö ut till spenaten på långfredagen är värre än en djurtransport i öst. jag fick golvplats, dvs satt på steget ner till perrongen men vad gör man inte för att uppleva lite kultur med andra stockholmsjävlar på österlen.

siktar du på roadkill till middag, sikta på fasan. dom flyger lågt och långsamt, jag höll på att få en rätt in i grillen på min starlet -85 under jungfruturen för året.

min hund mår oförskämt bra på skåneslätten. känns okristligt att ta in honom till mariatorget igen. där har han å andra sidan dolly, affe, tage och alla dom andra polarna. frihet eller sällskap, detta ständiga enigma.

tack tv-nyheterna för att ni på påskafton visar ett inslag om mask förekommande i ägg.

maskrosjärn är ett förbannat användbart verktyg.

det var en smått religiös upplevelse att äta årets första grillmåltid. dom kanske var nåt på spåren back in the hedenhös days. fuck induktionshäll, hej lägereld.

imorrn åker jag hem. fy fan va gott det ska bli med cappucino och surdegsbröd igen.

när allt är nytt

knopparna på träden. tiden att ställa klockan på morgonen. cykelvägarna. nya ansikten överallt, hej hej hej hej och hej på dig. även de jag sett på tv tidigare är nya, nya i verkligheten.

ny röst. ny redaktörsröst. som dröjer lite innan den svarar, som väger för och emot och som tar beslut. vi gör såhär. det är veto, det är ansvar.

namnbricka, lunchmatsal, kaffemaskin, receptionist, pinsam tystnad i hissen, möten möten möten möten hela dagen. samtal samtal fan vad det rings en massa samtal.

allt det här är min bild av hur det kommer att bli. idag är nåt slags lugn före stormen. jag inväntar tornadon, bunkar konserver och passar på att tvätta. som om jag väntade på ett barn.

på måndag är det förlossning. min nya jobb-baby ska krystas ut. fram med epiduralen, det här kommer göra ont.

det sitter i

det är mycket som faller i glömska nuförtiden. kommer hem med vittvättmedel när det var slut på kulör, byter jacka och står sen utan nycklar, tog jag verkligen en chokladbit efter maten, nej jag tror inte det, bäst att ta en för säkerhets skull.

andra saker glöms inte bort i första taget. vissa saker broderar sig fast i minnet och gör sig påminda i tid och otid. jag talar om barndomen. jag talar om vad ens föräldrar gjorde mot en i barndomen, sånt som jag aldrig skulle få för mig att göra mot mina egna barn. jag gör en topp tre.

3. gnolar med i reklamjinglar på morgonen innan man fått i sig nånting att stäva blodsockerfallet under natten. vid ett tillfälle var jag så nyvaken och ocensurerad att jag sa rakt ut vad jag tänkte till min gnolande mamma, "a men håll käften". jag bad om ursäkt för mina hårda ord, sen följde en harang från mor hur bra det är att visa sina känslor och släppa ut aggresionerna. då höll jag på att säga det igen.

2. man är bortbjuden med föräldrarna på middag, man är typ sju år, man är hungrig. det här med drink före maten är nåt nödvändigt ont som vuxna håller på med, kom igen, fram med käket. på drinkbordet står i bästa fall nån form av snacks, haleluljah, räddningen är nära. när jordnötterna börjat åka in i munnen är det svårt att sluta, handen går mekaniskt tillbaka till skålen, undra på det, det är ju tydligen svält på gång, bäst att lägga in. då kommer det, du ser hur föräldrarna har fått span på dig, nu är det kört, nu kommer det. med ett fixerat, psykotiskt leende, utan att röra en min väser de fram mellan tänderna, tar du en nötjävel till så blir det inget bjönes magasin på en vecka. handen rycks blixtsnabbt tillbaks och läggs i fickan tills det äntligen blir dags för mat.

1. skämsigast av allt. du är i kollektivtrafiken med din mor. du står i godan ro i egna tankar, intet ont anande om vad som snart ska drabba dig. plötsligt har hon fått span, lejonmamman ser smuts och måste absolut i denna stund omedelbart tvätta bort. då kommer den fram, tummen. hon väter noggrant fingret några gånger med tungan, inte omöjligt att en salivsträng hänger med från munnen när tummen nu i slow motion kommer seglande mot din kind. hon tar ett fast grepp om hakan med den andra handen så du inte ska komma undan. du ser i ögonvrån hur resten av ekipaget runt omkring drar efter andan, hon tänker göra det. tummen kommer farande och där, på kinden, gnugg gnugg gnugg gnugg gnugg, mammas saliv i halva ansiktet, förnedringen är total. lejonhonan är nöjd och åker vidare som om inget hade hänt. kvar står du med ett rött gnuggmärke på kinden och din värdighet utspridd över hela golvet.

jag har ingen avkomma än men till dess kan jag lova att jag aldrig skulle utöva något av ovanstående på min hund. hedersord.

sånt man är

trött på den tvekande årstiden. våren, du leker med mina känslor, bestäm dig.

förvånad över min plötsliga lust för jogging.

faschinerad över hur man kan sätta trötthet bakom det mesta även om det motsäger sig självt.
vårtrötthet till exempel.

glad för att min frisyr för en gång skull sköter sig exemplariskt.

ledsen över att jag missade klungan på dansens hus, det sägs ha varit något i hästväg.

skamsen för att jag härom dan gjorde mig lustig över folk i allmänhet som dansar frigörande dans med små scarves, det får väl de göra om de vill.

förbryllad över att de idag förbjuder burka i frankrike. än mer förbryllad över att man måste gå en kurs i meborgerliga värden om man bryter mot förbudet.

imponerad av min vän karin som snart ger ut en bok. tuff är hon.

oroad över att jag blir äldre. alltså inte gammal utan bara äldre.

nyfiken på vad som ska hända i sommar. det händer alltid en massa konstiga saker på sommaren.

källkritisk tillbedjan

jag läser i filter om den blomstrande branschen föredragshållare. många är de, anlitade är de och cashar in gör de, med besked. jag tänker på min tidigare fundering om träningen är vår nya religion, här tror jag vi har en annan gren. åker man inte på träningsläger för tio papp och underkastar sig den heliga pt'n så sätter man sig i aulan och lyssar på föredrag.

det finns olika typer av predikanter, men de flesta har samma budskap, yes we can! de ska inspirera, underhålla och ingjuta lite hopp i var mans förvirrade i-lands hjärta. du ska tro på dig själv, du kan om du vill, titta såhär gjorde jag och hjälp va fel det blev men sagan slutade lyckligt iallafall, tada!

nu är ju filter ingen underhållningsblaska och tack gud, i vilken skepnad man nu väljer, för det. artikeln är en granskning om alla talare verkligen har sanningen på sin sida när de pratar för 60'000 i timmen. det visar sig att det är en hel del luddiga påståenden och framför allt är de egna erfarenheterna ofta kryddade en och två gånger. jag försvara inte det här oproffesionella beteendet men om jag återkommer till min tanke att de här sammankomsterna har ersatt högmässan så kan jag ändå förstå varför. vi går inte till kyrkan för att få koll på läget, att få veta sanningen, ville vi det slog vi på nyheterna. vi går dit för att vi vill ha tro, hopp och kärlek plus moms och jag frågar mig bara, exakt hur källkritiskt läser vi bibeln?

jag tror vi måste servera vår predikan med extra allt till vår mediamätta, mikrostressade publik. oavsett om det handlar om en man i sandaler för 2000 år sen eller en 25-årig göteborska med chanelörhängen.

tjockskalle

jag har pratat om det förr. min prestationsångest för den här bloggen och att jag inte skriver förrän jag tycker att jag har nåt att säga, alternativt inte har nåt att säga men kan formulera det på ett bra sätt. jag tycker själv att det är tramsigt, men nu är det så. prestationsångest-kärringen har satt sig mitt emot vid skrivbordet och där tänker hon uppenbarligen förbli. det hjälper inte att jag hyllar woody allen och andra kreatörer som chausefritt slänger ur sig verk efter verk, jag sitter kvar i klistret. björnklistret.

en annan av mina idoler och tillika god vän är skaparen av den här bloggen som behandlar just det ämnet. kan man ha sån distans till sig själv att man bjuder på sin konst innan det är perfekt eller kanske till och med sönderanalyserat och korrekturläst in absurdum? hon gör det, en gång i veckan, ut ska det bara. det ironiska är ju att det är löjligt bra. det är lite smutsigt, skrapigt, one take, gå på känsla och det är bra. jag säger inte att det inte ligger tanke bakom, men hon vågar lita på sin första intution och jag prisar henne för det.

så jag skriver detta ackompanierad av en medelmåttig bolognese och tänker att jag ska nog leva en dag till även om detta inte var det bästa jag skrivit. men jag har ju promotat johanna, enough for me.