plöslig afasi

har återigen sett en så bra föreställning, kulturyttring, människa med pondus att jag nästan inte vågar trycka på tangenterna längre. så det kanske blir en liten paus. ett litet slag.

men oroa er inte, snart har jag nog upplevt nåt som gör mig förbannad och uppgiven på mänskligheten igen och då ska ni se att det smattrar till.

till dess.

mozart och jag

jag heter maria och bor på mariatorget. redan där kan man ju börja ana ugglor. att jag sällan lämnar området som räknas därtill gör ju bara den bilden ännu klarare. men när jag väl ger mig ut på utflykt, säg till vasastan, har jag numer en vän i viken som jag aldrig reser utan. applikationen från sveriges radio. statlig okomersiell nonstop radio rakt in i systemet via mina lurar. jag älskar sr. och bland favoritkanalerna finns nu en som ligger i topp, sr klassiskt. jag kan säga att det finns inget mer avkopplande än att uppleva rusningstid i kollektivtrafiken ackompanierat av en pianosonat signerad wolfgang amadeus mozart. alla telefonsamtal som pågår, alla ljudliga suckar över att det är dags för ännu en dag på jobbet, alla uppmaningar att se upp för dörrarna passerar mig förbi som stumfilm.

men det är inte bara pianoklink som kanalen bjuder. härom morgonen på stambuss 3 bjuds plötsligt ett gammalt örhänge som inte lämnar några hörselnerver oberörda. carl orff, pukor och kastanjetter, carmina burana. har man inte upplevt den är det bara att googla nu på en gång, marsch pannkaka. man har en upptakt på sig, sen brakar det lös. o fortuna. temat är pampigt, ståtligt, rakt in i kaklet. sen kommer så att säga versen, en passage i ppp, piano pianissimo. buskapet artikuleras fram, intet ont anande höjer man lite för att höra vad det är frågan om. det skulle man inte ha gjort. helt oprovocerat, fff, forte fortisimmo, lätt hörselskada. mitt latin är inte vad det borde vara men oavsett språkkunskaper greppar man att nu är det allvar, nu har skiten träffat fläkten. det är över ganska fort, fem minuters kör-trauma, sen kan man dra efter andan.

jaha, hur prettentiös är du nu då tänker ni, lyssna på rihanna på tuben som vanligt folk. jo alltså, who am I kidding, finkultur hit och dit, jag är fortfarande mer än lovligt beroende av diet coke och sex and the city boxen står ju där hemma i skåp och talar sitt tydliga språk. men man kan ju försöka. och ibland behöver man en paus från dunka dunkat och texter om att det regnar mer än nånsin och att man vill dela med sig av sitt paraply.

jag är mozart evigt tacksam för att jag slipper höra om hans kärleksbekymmer.

kulturens bergochdalbana

jag, och snart tre miljoner människor med mig, har skrattat så luften tagit slut till bebisen som trashar las palmas. det är obeskrivligt roligt. ännu roligare blir det om man börjar se sig om på tunnelbanan, i parken eller på andra ställen där det finns barn drällandes. de är likadana allihop!
de beter sig som om de vore helt knall, hela tiden. finns det nåt som liknar grisfest på kanarieholmarna så mycket som fruktstunden på dagis? knappast.

nåt annat som drar åt både komik och fyllereferenser är intellectual british english. jag hamnar på författarkväll med jenny dinski, brittisk författarinna i 60-års åldern som skrivit rese-essäer, recensioner i the observer och nu en historisk roman. lokalen är så sprängfylld av kulturkvinnor, förlåt, qvinnor att östrogenet flödar och vallningarna är ett faktum, även på mig, 26 år gammal.
författarinnan uttalar ord som actually, absence och horror så extremly poshy och med helt rätt nonchalans att även hon, likt bahamas-bebisen, låter som hon är rätt på snusen. det här är inget jag klagar på, jag skulle snarare kalla det själva behållningen av kvällen. ett event som förövrigt anordnats av dn's bokcirkel (mmm smaka på det ordet) och som envisas med att ackompaniera det hele med ett bildspel av människor i olika åldrar bekvämt ligger och läser i olika miljöer där det är allmänt ljust och fräscht. på repeat. obegripligt.

nåt annat som för mig länge varit obegripligt och närmast outhärldligt är medelålders kvinnors behov av att nicka igenkännande och humma, ja, jovisst, aaah precis, när de hör något som de gillar från scen. nåt slags bevis på att de faktiskt hänger med, att de faktiskt förstår english och minsann är lite intellectual de med. städse dessa nickar, gärna riktat mot en bänkgranne som snabbt är med på noterna och nickar med.

väl framme vid paneldebatten, när alla på scenen med svenskt ursprung gjort bort sig med sitt försök till brittisk engelska, finns det inte mycket kvar att hurra för. det sista jag tänker innan jag smyger ut för tidigt är - vid gud, låt mig aldrig bli en sån där igenkännings-nickande kulturqvinna i majong som är med i en bokcirkel.

19 februari.

vilken jävla skitdag. sol och ledighet i en fruktansvärd kombination.

alltså jag skojar inte nu. det har inlägget har ingen som helst plats för ironi.
det är bara det att sol och ledighet kan vara bland det värsta jag vet.

ibland.

obekväm konst

jag såg "till det som är vackert" för en vecka sen. utan avslöja för mycket handling var det en scen som fångade mig särskillt. en man i 50-års åldern och en 20-årig kvinna står framför en tavla och pratar om konst. han säger att det inte finns nån smärta i konsten längre, det är mycket bekvämare för överheten att de som mår dåligt proppas med piller så de lugnt och nöjt sitter i tv-soffan på fredagar och tittar på underhållning. då blir det ingen smärta men kanske inte heller någon konst.

igår var jag på "ingen är som jag" av och med eva dahlgren. en ganska okronologisk föreställning full av stickspår och en å annan sång. hon berättar om insikter från barndommen. som nioåring sjunger hon glatt med i sångerna vid bordet på julafton. men när samtidigt som hon uttalar orden smyger sig meningen på henne "en liten tid, vi leva här, med m y c k e t möda och stort b e s v ä r".

aouch.

ja, det kanske inte är så konstigt att man då och då måste slå i glasen och lite lustig vara? men det lyckas hon med, förställningen är fenomenal, två meter västerbottning som bländar mig i 90 minuters raka slag. lyckliga är de gator runt mariatorget som får ta hennes steg. jag smyger beundrande efter.

bara en enda ros...

...på ett evigt klänge, så är livet trist, varar länge. ty underbart är kort, alldeles för kort.

jag tänker på den komersiella högtid som stundar och om jag någonsin varit lycklig just på denna dag. jo, jag förlorar mig i dåtiden en stund och minns två lyckade år där män av samma namn gjort den 14 februari värd att levas. men då var då och nu är nu och jag tar mig istället till alla brustna hjärtans dag med finsk tango i kungsträdgården som den diagnostiserade drama queen jag är.

hur skulle man någonsin kunna motstå ett evenemang med taglinen:
"älska, lid och glöm"

rättelse

när man är copywriter skriver man för att sälja, en produkt eller som i fallet med den här bloggen, mig själv. då är det lätt att man tar i lite grann ibland för att det ska låta lite, för att det ska bli bra tv som aschberg säger. men det är ju inte bra om jag far med osanningar eller sårar någon, därför publicerar jag här ett mail som jag idag skickade till pr-byrån som jag roastade i gårdagens inlägg. det fanns några sakfel och dom rättas härmed till. mina åsikter däremot står jag för.

Hej Petra
Först och främst vill jag säga att jag absolut hade tänkt att maila mina åsikter, tycker det är larvigt att tycka en massa saker utan att våga stå för dem.

Sen vill jag be om ursäkt för att jag fått för mig att det stod seminarium nånstans i programmet, är det ett referat till en rapport är det ju en helt annat sak att det hålls kortfattat.

Jag vill också be om ursäkt för att jag inte skrev det som jag faktiskt tyckte var jättebra, att den nya trenden är att inte följa trender. Min åsikt är att när ett fenomen väl fått stämpeln trend så kanske det inte är så trendigt längre?!

Vidare är det nog också lättare att vara kritisk när man springer på många liknande evenemang, exempelvis var jag på Årets Kock förra veckan som i sin trendspaning nämnde mycket liknande fakta som ni. Däremot tycker jag inte att det är någon nyhet att svenskar är trendkänsliga och villiga att anamma nya matkulturer, bland annat ägnade det populära programmet "Landet Brunsås" en hel episod till detta fenomen förra året. Jag kan dessutom lova att alla i publiken igår redan vet att Noma är en av världens bästa restauranger, att svenskar vill ha det ljust och fräsht och att vi tittar mycket på mat-tv.


Så, till lite mer kontruktiv kritik. Om jag skulle arrangera ett event som kallas Den stora matdagen skulle jag se till att alla sinnen fick uppleva mat.

• Kunde man varit i en lokal när kocken lagade samtidigt som det hölls föredrag?
• Kunde man haft saker att äta och dricka på borden där man stod och lyssnade så att man kan smaka de fantastiska svenska morötterna när man pratar om dem?
• När det gäller talare tror jag också mycket på journalister och bloggare som är i matsfären 24-7 och som oftast reser mycket i matens tjänst.
• Bygg en "Skavlan studion" och bjud in till samtal, gärna interaktion med publiken och visa bilder eller filmer som stör och berör.
• Jag kan förstå om det är en ekonomisk fråga men då säger ser jag hellre att man får köttbullar med lingon till lunch istället för snittar som även stått framme sen eventet började.

Jag hoppas att mina förslag och idéer kan väga upp för min syrliga ton, jag lovar att vara mer konstruktiv och nyanserad nästa gång!
Bästa hälsningar
Maria Paulsson

när storleken har betydelse

allting är relativt. särskillt adjektiv som stor, tillräcklig, tillfredställande. när jag sådeles blir inbjuden till "den stora matdagen" av en pr-byrå i stockholm åker förväntningarna upp några våningar. äntligen ska man få förkovra sig i en hel dag med samtal, mat, föredrag och upplysningar i gastronomiens underbara värld.

det börjar med att det inte alls är en hel dag. det är en halv. okej, låt gå, jag kommer dit kl 10 och minglar runt med ett tjog välkända ansikten. 10.30 börjar trendseminariet. det pågår i ca 15 minuter. inte för att jag har slagit upp ordet seminarium i ordlistan men en kvart känns lite kort? vad man än kallar det så presenteras det scoop som att noma är en av de bästa restaurangerna i världen, att svenskarna åt mycket cupcakes förra året och att vi som folk är trendkänsliga och kort och gott vill ha det ljus och fräscht. tonen detta levereras med är föga entusiasmerande med tanke på hur många gånger ordet entusiasm faktiskt nämns. här är några andra punkter om trendspaningen:

fanns interaktion med publiken? - nej.
ska man visa en powerpoint när man pratar om den inte tillför något? nej.
var det nåt som doftade, smakade eller talade till några andra sinnen under tiden? nej.

plats på scen tar sedan en äldre herre med, hör och häpna, en presentation om ärtor. man trodde att han skojade, det gjorde han inte. han pratar om ärtbältet, om statistik när det gäller besprutning och när man trodde att nu kan det väl ändå inte bli festligare så plockar han fram den. pekpinnen. han avslutar med att berätta om den nya maskot som numer finns för det populära eventet ärtsafari.

sedan kommer vår lantbruksminister och håller anförande. med de resurser som jag antar att regeringen ändå besitter när det gäller exempelvis talskrivare säger jag bara, använd dem.

så den stora matdagen känns i slutet bara stor om man jämför med till exempel en hemkunskapstimme i skolan. inte ens buffén är stor fast jag tar tre av allting när man säkert bara skulle ta en. jag går där ifrån och känner mig lite arg och förbryllad. det perfekta sällskapet när jag är på det humöret är en man som tyvärr inte finns mer, inte i mitt liv iallafall. hade han gjort det hade jag ringt upp, föreslagit drinkar ikväll och jag vet att han hade hängt på för det var på det humöret han gillade mig som bäst.

när jag är lite arg och är övertygad om att jag kan göra allting bättre själv.

head over heels

jag har bott en helg hos fröken j. en av dom få som gått igenom sållnigen som naturen gör när åren går. en vän sen 10 år och hon består. fröken j är svår att ens förklara med ord, skriv inte om henne då tänker ni, men jag måste försöka delge det paradis som uppkommer i hennes närvaro.

hon färgar och klipper sitt hår själv, gärna framåt natten på ren ingivelse i badrummet. hon är är två huvuden längre än mig, både över havet och i tanken. hon är underbart befriad från allt som på stockholmska heter cred. inte för att hon inte har koll, men hennes hjärna har begåvats med en selektiv urskiljning, det viktiga fastnar, skräpet går förbi. hon är vass som en syl och envis som synden. hon har bott utomlands länge nog att hon gärna tar en kaffe "att gå". hon har en mobil man kan ringa och sms'a med, no more no less. hon bor i gårdshuset och sjunger i trapphuset, eller vänta, det är väl mest jag som gör kanske.

hon är lätt i sinnet men med tunga fötter som aldrig lämnar jorden och jag tackar gudarna om dom nu finns för att hon är min vän och har en lägenhet på möllan.

slut som artist. och minglare.

hela veckan har gått ut på att mingla och passa in och passa upp att jag bara orkar äta fryst mango till middag på torsdagskvällen. mitt gästspel i modevärlden är över och jag trodde det skulle vara en räkmacka att gå på årets kock, ett evenemang jag åtminstånde varit på sex år i rad men mingel tar på krafterna, oavsett ämne som avhandlas.

jag lyckas iallafall smaka nya smetana från arla, äta en helt okej coq au vin bredvid jens dolk och ramla i de förbannade röda globentrapporna så både strumporna och knät gick sönder. lätt illamående och tungt skamsen linkar jag fram till en stol med en läsk mot benet men illamåendet släpper inte och tio minuter innan vinnaren koras går jag hem.

lite tom blir man efter sånna här dagar. snack snack snack men inget som egentligen sägs, man hinner ju aldrig komma nån vart i dom snuttifierade samtalen. jag har klassat mig själv som en rätt van och rutinerad minglare, det är jag kanske också, men det bygger lite på att man kan komma hem och träffa nån som känner en bortom networking-facet. jag håller tillgodo med hunden och min mango men känner ändå att helgen i malmö kommer att bli totalt kallpratsfri.