same procedure as every year

förkylning.
samma visa varje år, en solstråle och alla kläderna åker av. att man aldrig lär sig.
men som om att det skulle stoppa mig, jag gav mig själv en heldag i sängen, sen visste rastlösheten inga gränser. istället pratar jag med marknadschefen på astrid lindgrens värld om deras nya matkoncept, jag läser allehanda matbloggar, jag hittar en recension av min bok i gourmet och jag leker med ord som rabarberkyss, jordgubbsflirt och äppelpoesi.
påsken blir otraditionellt nog i stockholm, påskrundan på österlen får klara sig utan mig, det blir lammstek i huvudstaden istället. jag ska ge den sista smörjelsen med rosmarin och timjan och kvantiteter av vitlök som håller alla världens vampyrer på avstånd till jul. traditionalist - javisst, påskalammet rör man inte till med nåt cross-over kök från fjärran i mitt hus. och eftersom middagen kommer hållas hos mig så äter man och låter maten tysta munnen.

och hör sen!

sno stilen!!

hallå alla älsklingar!
idag träffade jag min bästis gabriella och åt lunch, supermysigt!!!
hon hade en asball skjorta som hon hade snott av den killen som hon dejtar nu, så himla gulligt! så direkt efter lunchen gick jag till herr judit och tänkte, hallå, jag måste bara sno stilen, ni vet, sno pojkvännens kläder stilen liksom. jag vet, lite crazy att gå in på en butik med killkläder men vadå, jag ba gör det tänkte jag. så hittar jag typ en likadan skjorta, fatta?!!
så himla snygg och lite stor men det ska liksom va så, jag kan ju liksom låtsas att jag snott den från nån snubbe, ha ha!
den kostade 950 spänn men vadå, jag är faktiskt förkyld så det är jag bara värd tycker jag!

visst är den skitsnygg??! tänk er sommar, med ett par sjyssta flip flops och typ jeansshorts, fräscht!!!!

nu måste jag bara springa å köpa en latte, så himla kaffesugen!!!!

kramizzz

vem är den här urban?

när jag gick på gymnasiet hade jag en vän som hette li. vid en lektion i nutida konst reflekterade läraren över att li inte var där, vi som var hennes vänner visste att li var lite stressad över ditt och datt, vi närmade oss trots allt studenten och det var specialarbeten hit och slutbetyg dit. vi som stod henne närmast visste också att li hade en fabless för att sova på morgonen, detta utelämnade vi för läraren. denne bestämmer sig ändå för att ringa li och kolla läget. en nyvaken röst li svarar i telefonen, läraren sätter igång "hallå hur är läget, jag hörde att du har lite ågren för det här med arbetet ni ska göra...". li hummar, harklar sig i andra änden, försöker förstå vem som ringer och väcker henne "eh, ja, eh, alltså jag... vem fan är ågren?". så kan det gå när man ringer och väcker en stressad gymnasist och pratar i metaforer.

de som känner mig väl vet att jag, milt uttryckt, har lite svårt för etablissemanget "urban deli". efter att ha gett stället några chanser har jag kommit fram till att det är mest namnet som får mina inälvor att göra sig påminda.
så imorse när jag strosar runt på the world wide web och hamnar på hornstull strands site för att spana in restaurangen tittar han fram igen. urban.
menyn erbjuder "urban food", småplockrätter från världens alla hörn, eller som texten säger
"från stora gator, minimala torg och lokala marknader".
trots att jag inte är nyvaken och uppringd av en orolig lärare måste jag citera min undrande vän "vem fan är urban?". är hornstull verkligen så kopiöst lång ifrån stureplan att man måste försäkra sina gäster om att man faktiskt inte har hamnat på landsbygden? jag undrar, är det nån som tvivlar?

en av de få läxor som verkligen satt sig från min tid på forsbergs sas av min eminenta lärare hanna heilborn: visa inte bevisa.

så, till alla er som serverar mat i en stadsmiljö, put that in your pipe and smoke it!

känn lite sorg för mig göteborg

jag har börjat glömma bort vilken dag det är. jag vet inte hur jag ska tolka det, det är vanligtvis ett fenomen som brukar uppenbara sig när jag haft semester så pass länge att jag till och med börjat koppla av. jag har inte semester just nu, jag har allt annat än semester. däremot längtar jag mer än någonsin efter just semester, inte nödvändigtvis den sysslolösa delen men miljöombytet är för mig just nu vad en godisaffär är för en diabetiker - omöjligt och ofanntligt lockande. mina tio fingrar räcker inte till för att räkna alla mina vänner som har flytt landet för tillfället. jag gör vad jag kan för att framkalla enorfiner här hemma sniffandes på solkräm, lyssnades på buena vista social club och runtsvassande i flip-flops. vid varje liten solglimt åker solglasögonen på, vid varje liten invit dricks det kontinentala glas vin mitt i veckan. jag pratar med vänner i metropolerna malmö och göteborg, åh, den som ändå fick åka till göteborg!

så blir det, man är ensamstående småhundsmatte och plötsligt känns sveriges näst största stad som ett utopiskt äventyr.

om mina vänner i new york hörde mig nu. bananas.

här är mitt liv

i väntan på att oldsberg ska dyka upp vid dörren, en inbjudan till skavlan eller "en dag med" i dn-söndag gör jag helt sonika en intervju med mig själv. voila, här är ditt liv maria paulsson!

vinjett, maria stegar in på sylvassa klackar och ler mot publiken, kindpussas med programledaren och sätter sig bekvämt till rätta i fotöljen.

välkommen maria, du har ju frilansat sen väldigt unga år, hur kommer det sig att du inte hamnade med fast jobb på en reklambyrå efter forsbergs?
jag är uppväxt i en frilansarfamilj där mottot hela tiden varit "vill man ha nånting gjort får man göra det själv". jag har provat att jobba på byrå men hade svårt att känna mig kreativ i den miljön som handlade mycket om tävlingar, att vinna priser och surfa runt på adsoftheworld.com på dagarna. jag inspireras av så mycket annat, reklam i sig är nog det mest oinspirerande jag vet, jag känner mig bara låst.

vad är det låser upp dig då?
jag gillar kommunikation som ett större begrepp. att sitta på café och lyssna på hur folk pratar med varann, kolla på film och se hur budskapet når mig genom manuset och bilderna, ringa till min mormor och höra hur hon pratar och vad hon uppskattar eller ogillar. jag har vissa böcker, låtar, sajter, personer som jag återkommer till när jag vill komma i stämning och känna att inget är omöjligt. kan du ge ett exempel på en sån inspirationskälla?
eva dahlgren är bland de häftigaste människor jag vet. jag ser henne ganska ofta på gatorna eftersom vi bor i samma område och jag blir lika starstruck varje gång. lång, sävlig men bestämd kliver hon fram som en stor och vis självklarhet. hennes bok "hur man närmar sig ett träd" har jag läst många gånger på längden och tvären, en underbar skildring av vardag och kreativitet, stå på scenen och plocka ur diskmaskinen och skaparångest. fantastiskt skrivet om kärlek med mycket självdistans och förlåtelse, gud vet att vi behöver det i vår tid!
förövrigt regerar robyn och bodil malmsten också i mitt hus, helt enkelt människor som gjort det dom trott på in i det sista och lyckats tack vare det.

du bodde i new york i ett halvår, vad saknar du mest därifrån?
att galenskapen är normen.

vad är ditt drömprojekt?
just nu har jag snöat in på hotell. jag älskar hotell, att bo på dom, att hänga i lobbyn, känslan av att vara hemma nånstans fast man är borta. jag skulle vilja bygga mitt eget och hålla i taktpinnen för allt! jag vill bestämma tapeterna, jag vill leta i antikaffärer efter uppstoppade djur att ha i biblioteket, jag vill skriva menyn och välja ut personalens kläder. jag vill skriva små notes att lägga på kudden och erbjuda resorb till festfolket och fotbad för shopoholics, service helt enkelt. och dekadensen framför allt!

favoritserie för tillfället?
nurse jackie. cyniskt, brilliant dialog och karaktärer som man önskar att man var. allihop.

i spotifylistan?
gossip, bobby womack och buena vista social club.
längtar mest efter?
få upp min älskade toyota starlet till stockholm från vintervistelsen i skåne. roadtrip 2010!

sista frågan för den här gången, vem checkar du helst in på hotell med ikväll?
min gabriella. vi hänger väldigt bra på hotell tillsammans, för tillfället mest på lydmar där hon utan problem tar in en råbiff vid 22.30-snåret för att "snacksa" på i baren. man kan inte annat än älska en sån människa.

tusen tack maria, som du förstår har vi en massa frågor kvar som vi sparar till en annan gång, hoppas att du vill komma tillbaka snart.
hell to the yeah!

habana mi amor

jag sprang in i en gammal vän igår som är fotograf och som gjort två fantastiska böcker om havanna. vid releasen av den ena var jag och några till med på cuba och det var en oförglömlig resa. här är berättelsen om de första timmarna.

jag vet inte hur många timmar i sträck jag varit vaken när planet landar men mörkret utanför vittnar om att det är kväll, kanske redan natt. illamåendet som följer av för lite sömn och långa resor gör sig påmint när värmen slår emot mig, men det gör inget, det hör liksom till. någon timme senare efter noga genomgång av vårt bagage skumpar vi fram i en buss i den cubanska natten. fordonet tycks sakna allt vad stötdämpare heter men både det och tröttheten känns sekundärt när vi börjar närma oss stan. havanna.

glimmande i det svarta pulserar gatorna i son-takt och natten har bara börjat. att ge efter för sömnen nu vore närmast en dödssynd, sova kan man göra när man kommer hem som min pappa allid sa när jag var på läger när jag var liten. med de orden ringande i huvudet ger jag mig som i trans ut från hotellet efter en snabb visit på rummet. en av killarna i gänget vet vart vi ska, där rommen är kall men trumpeten het som natten själv. det kallas kontoret, mest för att man dagen efter ska kunna droppa frasen "det hände på kontorstid". de saloonliknande svängdörrarna står sällan still efter att mörkret lagt sig, folk kommer och går, som sig bör på kontoret. lokalen är inte stor, smoggen från cubas bästa cigarrer fyller ut där det inte pratas, dansas, dricks mojitos. här är sodavattnet märkbart dyrare än havana club bianco och att mäta upp spriten är lika främmande som att inte kunna salsans grundsteg. bandet, ett tjog herrar i blandad ärbar ålder, är i full gång längre in i lokalen. servitriserna flyter fram som om grundclaven fanns med redan innan födseln. så var det antagligen också, ingen här rör sig utan den karaktäristiska svansföringen, oavsett om man är på arbetet eller bara handlar på torget.

rommen fyller min jetlaggade kropp, letar sig ut i blodomloppet och sänker mina västvärldsaxlar. det tar inte lång tid förrän även jag smittas av barens hjärtslag och mina höfter får ett eget liv. min spanska är mycket begränsad, snudd på obefintlig men såhär dags på kontoret behövs inte mycket mer än kroppsspråket. starka armar med cigarrens färg för mig ödmjukt men bestämt runt i turerna. tidsuppfattningen är sedan länge borta men till slut tar melatoninet över och min kropp skriker efter sömn. en cykeltaxo hem över kullerstensgatorna med en arm om min axel. en nyfunnen vän som bara inte kunde tillåta att jag gick hem själv i mörkret. en stadig hand stödjer min när är jag kliver ur ekipaget. samma hand som han strax kysser godnatt innan han försvinner in i mörkret som omsluter en fortsatt svängade havanna.

sånt man gör

ibland träffar jag människor som jag vill imponera på, sånna som lockar fram i mig att lägga i en extra växel. jag blir ett lekprogram. när det är riktigt illa kan jag bli en hel jäkla rädda barnen-gala. jag är programledaren som i nån osmakligt glittrig klänning vill blanda djup och underhållning, informera och få sympati för att till sist få vederbörande att ringa in och donera sina slantar, lägga sitt beskydd över fadderbarnet - mig. men så måste jag tänka efter. eva dahlgren skulle aldrig vara ett lekprogram. inte bodil malmsten heller.

mina idoler har integritet. det ska jag också skaffa mig.

sånt man lär sig

jag vaknar med akut NYC-saknad och letar i arkiven från mitt halvår i the big apple.


man lär sig saker varje dag. kanske ännu mer när man är på en ny plats. sex månader i new york och oboy, jag har lärt mig.
jag har lärt mig att stå och sova på tunnelbanan. jag har lärt mig att man sitter kvar på jobbet tills chefen har gått hem även om det betyder två timmar på facebook. jag har lärt mig att dricka dåligt kaffe. jag har lärt mig att sakna någon mer än någonsin men också insett att jag inte saknar vissa personer alls. jag har lärt mig hur det känns att vara totalt överflödig och utbytbar. jag har lärt mig att hitta nya vänner. jag har lärt mig att man kan leva ett fantastiskt liv på manhattan om man har pengar och det totalt motsatta om man är pank. jag har förstått att amerikaner vill krångla till allting bara för att alla ska ha ett jobb. jag har lärt mig att hantera butiksbiträden. jag har slutat tro på jesus och börjat tro på mig själv. jag har förstått att min tro på kärleken är det starkaste jag har. jag har insett att stockholm är väldigt litet men fantastiskt vackert. jag har lärt mig alla texter på eva dahlgrens nya skiva utantill. jag har lärt mig att fett är amerikanernas största fiende och socker är deras bästa vän. jag har insett att de flesta här inte vet någon som helst skillnad på sverige och schweiz. jag har också lärt mig att de inte bryr sig om det är någon skillnad eller inte. jag har förstått att ingen lagar mat i en stad med världens finaste råvaror. jag har lärt mig att det inte är en bra idé att vara inneboende hos en fransman med mid-life-crises. jag har lärt mig att dricksa som man ska. jag har flyttat, frusit, svettats, somnat och vaknat i staden som sägs vara världens mittpunkt. nu åker jag hem.

early bird

det finns klara för- och nackdelar med att vakna kvart i sex på morgonen.

fördelar: jag var på kontoret 07.20 och hade därmed avverkat fyra av sex punkter på min att-göra-lista innan klockan var 09.00.

ja det är ta mig tusan den enda fördelen. förövrigt blir man nämligen trött och grinig senare på dagen, man äter mer eftersom man åt frukost så in i bängen tidigt och det var väl fan va långt det var till 15-kaffet?!

nog om det.

jag gör som jag gör de flesta måndagar. avverkar ditt och datt på mina listor som är av praktisk karaktär, postar brev, betalar räkningar, letar efter viktiga papper, försöker skapa nånslags ordning och reda. sen kan jag sammanfatta sådant jag kommit på under helgen i de olika projekt jag håller på med och checka av vad som har hänt ute i världen på the world wide web. alltså det här med bloggar. det gör mig lite stressad. det finns så många att hålla reda på och hålla sig uppdaterad med. min vän gabriella är en riktig bloggplog. hon dånar fram över internet och håller sig à jour med vintagekläder från san fransisco, dom fulaste taturingarna som görs i världen och vad som lagas och ställs på matbordet hemma hos fru lotta lundgren. men det är klart, hon prenumererar ju på skiten, det blir ju lite lättare då, när man får allt serverat.

jag är inte lika bra på att läsa bloggar, och om någon som mot förmådan skulle läsa min och slutar med det efter det här kopiöst tråkiga inlägget så förstår jag er.

va fan, skriva när man inte har nåt att säga. usch.

ps. bilden kommer från ett kedjemail jag fick av min mamma. sånt gör hon på måndagar.

några kommentarer?

det har kommenterats om att kommentera på den här bloggen. att det inte går.

joho.

man får bara välja alternativet "anonym" i listan här nedan, känner man omåttligt behov av att signa av sin kommentar med namn kan man göra det under. manuellt så att säga.

den som tycker att det är ett dåligt system eller dyligt, skriv det i såfall i kommentarsfältet nu när vi alla vet hur man gör.

frågor på det?

generation I.D

I Deserve

enda sen jag kan minnas har jag velat vara större än vad jag är. jag menar dels på längden, 157 cm över havet har sina nackdelar, men jag menar framförallt äldre. den störta förolämpningen man kan servera mig är att gissa min ålder med några års felmarginal neråt på skalan. vadå 22, kom igen!

sen jag kom ut i arbetslivet har detta även yttrat sig i andra former. jag har sedan starten av min kometkarriär längtat och suktat efter dagen då jag får veto. när jag inte behöver gå fram till fröken längre och visa min teckning bara för att få höra att "nu har du väl ändå satt fel färg på träden, träd är gröna maria".
jaha. gör om gör rätt. tillbaka till gå.
alla dessa arbetsgivare, kunder som ska peta för petandets skull, alla dessa auktoriteter att be om lov, blir det bra såhär, huvudet på sne, titta nu då, blir det bättre såhär?
jag vet att man ska veta hut i början på sin karriär, men som den sanna 80-talisten jag är vill jag såklart vara stört, bäst och vackrast nu, helst nyss om inte förr.

och nu har det hänt. jag är livrädd.

i möte med projektledaren för regeringsprojektet jag jobbar med härom dagen sa hon just de magiska orden. "det är upp till dig maria, du bestämmer, jag litar på dig". tiden stod stilla. det kan inte vara sant, sa hon verkligen att jag får b e s t ä m m a? jag får överlägga med mig själv, lita på mitt eget omdömme och ta ett beslut. helt utan skyddsnät, helt utan att jag i slutändan kan skylla på någon annan.

may the force be with me.

heaven and hell

jag är lite sentimental idag, av det slaget man blir av ett lättande besked. när man i över en månad gått och trott att knölar i ens kropp är av ondo så är det väldigt skönt när man får veta att allt är i sin ordning, dom ska vara där. min reaktion är helt enligt textboken, först kommer en massa tårar som liksom legat i startgroparna om resultatet skulle varit negativt, jaha, eh, jaha ja men va fan då. man blir liksom helt plötsligt lite sur för att man inte ska läggas in och dö.
sen kommer den pånyttfödda känslan at lättnad och att det är väl ändå kärleken som är det viktigaste här i livet och hela den hosiannan. men new age-vågen har snart brutits mot verklighetens strand och jag går och bokar en tid för manikyr för nu när jag tydligen kommer att överleva går det inte an att göra det med sånna här naglar.

livet alltså. i stort och smått.

förövrigt har jag precis insett hur bra den här låten är. jag är antagligen sist i hela världen med detta men hallå, jag har ju gått och väntat på min dödsdom, då är det inte så lätt att hänga med i populärkulturen alla gånger.

observerat på morgonpromenaden

vad hände med nosen, tassen, svansen?

jag skulle ge vad som helst för att se ordförande i min förening, var ansiktsuttryck oftast kan liknas med en hönsröv, välkomna på årsmötet för brf kattrumpan.

godmorgon. det gäller dig också birger schlaug

jag startar vckan med att vara på kontoret klockan 07.03. rätt bra odds för att det ska bli nåt gjort känner jag. svante vaknar i takt med ljuset nu och ser till att jag också kommer upp och njuter av är solen sträcker på sig ur sängen.

förra veckan var jag på ett så engagerande event att jag var rädd att skriva om det, jag eldar bara upp mig så in i norden. "barnens egen matskola" hade final på operakällaren, det lagades fiskpinnar av glada 11-åringar och tårarna var inte långt borta. alla var där. måns från cajsa varg, bianca från foodpeople, fredrik eriksson satt i juryn och min kära projektledare från visit sweden var arrangör av hela kalaset. alla jag pratade med tipsade jag om jamie olivers utmärkta talk på ted.com som handlar om barn i usa som gissar på päron när han håller upp en potatis. hjälp.
jag pratade och pratade och önskar ibland att hela regeringsprojektet gick ut på att ta ut barn i spenaten och visa dom vad en ko är. är det nån som nån gång vill få mig att hålla låda (som om det aldrig händer annars) så fråga mig hur jag skulle vilja utforma hemkunskapen och skolmaten i grundskolan, kom an, fråga mig bara!

men tyvärr är jag inte jamie oliver, jag kan inte ranta runt med potatissäckar i näven på sveriges alla skolor, jag har även lite annat i pipen. denna veckan ska jag intervjua jens linder, spotta ur mig några till produktnamn på food&friends, jobba vidare på hemligt projekt nr 1 med lisa, jobba vidare på hemligt projekt nr 2 med charlotte och njuta av varenda plusgrad som träffar mitt frostnupna ansikte. men först ska jag fakturera, hey, man har bara så kul som man gör sig.

god måndag!

ps, det där med birger schlaug är ett expriment. jag återkommer om hur det föll ut.

manana manana

allt har en tid och plats. öl ska va kall och sommaren ska va varm. ibland tänker jag dock inte riktigt efter om valen jag gör verkligen bör väljas här och nu eller där och då. jag vet inte om det är ett ålderstecken men jag har börjat tänka tillbaka om saker och ting i mitt liv blev gjorda på rätt tid och plats.

konfirmationen. man är 14 år, mer vilse i pannkakan än någonsin och då har någon bestämt att gud ska blandas in i livet. fel tid, fel plats. jag konfirmerade mig när jag var 14, precis som de flesta andra, det var liksom nåt man gjorde sommaren mellan 8:an och 9:an. jag var på läger i skärgården, det handlade mest om segling och killen i stugan bredvid man var hopplöst förälskad i. nånstans där skulle bibeln, matteus och alla hans kamrater in, det kändes sekundärt.
några år senare kom jag i kontakt med en annan grupp som åkte till klostret taize i frankrike på somrarna. där fick man tro på det man ville och göra stunden i kyrkan till sin egen. för mig blev det en meditation, en chans att stanna upp och hade aldrig nånting med synd, smäll på fingrarna och förlåtelse att göra. det var inte förrän där och då jag var redo att ifrågasätta och göra det till min egen grej. idag, 10 år efter min konfirmation kallar jag mig själv ateist, det finns så mycket annat att tro på, hoppet, livet, kärleken. och det helt utan överordnad

nu var det snart fem år sen jag gick ut copylinjen på forsbergs. när jag tänker tillbaka känner jag kankse att det inte riktigt var dags där och då för det heller. återigen var det så mycket annat i mitt liv som tog en massa plats. 19 år och om möjligt än mer förvirrad än på konfirmationslägret. copylinjen var långt ifrån en organiserad och väl schemalagd utbildning, visst lär man sig alltid nånting men det kanske jag inte hade behövt lägga 200 lax på. det jag gör idag och framförallt det jag hoppas på att göra i framtiden är tankar som jag inte alls hade på forsbergs. där var jag mest nervös över att jag inte var så tuff som jag tyckte att alla dom andra barnen var.

jag ångrar varken mitt konfirmationsläger eller forsbergstiden, men eftersmaken är att man kanske inte ska försöka så mycket? det kanske är när man bara ska springa till bussen som man slår världsrekord? man kankse helt enkelt bara ska släppa lite på koncentrationen när folk försöker trycka in saker i skallen på en?

äh, ta en toy, det sjunker in under sommarlovet.

jag tror det när jag ser det

jag funderar på bröllop.

nej, inte för egen del, bara gud vet om det nånsin kommer att bli av, nej jag tänker på the bröllop, alltså bröllopet, singularis bestämd form, daniel och viktoria.
jag tycker inte att det är så spännande. nedräkningen har varit i full gång länge, folk lägger ut annonser på blocket om lägenheter att hyra för ockerpriser, stan ska spärras av och allt annat blir sekundärt. men jag bryr mig inte. jag tittar inte på programmen, jag snaskar inte loss i artiklarna och eftersom jag i övrigt inte är helt ointresserad av skvaller och flärd var jag tvungen att fråga mig själv - varför inte?

det känns inte på riktigt.

ända sen jag såg de där psykopatleendena i en obekväm soffa nånstans på slottet förra året på tv så har jag bara tyckt synd om hela spektaklet så fort det kommer på tal. alltså jag tror att dom är kära, eller jag hoppas ju det, men jag tycker det är så kopiöst tråkigt att hela grejen saknar all form av självdistans och mänskliga känslor. nu ska vi le - utför! nu ska vi säga att det här känns underbart - utför! inte en liten försynt strykning på en kind, inget nyförälskat fniss, inget litet nyp i rumpan, stackare! då ser jag så oändligt mycket mer fram emot lillasysters bröllop. dom stod iallafall och betedde sig lite som tonåringar när dom annonserade förlovningen. dom rörde vid varann och nu och då tittade dom till och med på varann. heja madde, friskt humör, ge oss lite kärlek känns i magen!

dagens slutsats blir så, när det inte är på riktigt, när man inte bryr sig så det märks så blir jag väldigt ointresserad. det gäller förövrigt servitriser, butikspersonal och läkare också.
säg vad du menar eller knip näbb.

varken fine eller fun

trendseminarium.

redan epitetet gör mig skeptisk. rätta mig om jag har fel men så fort man har satt etikettet trend på någonting så är det väl liksom lite för sent? då är det väl inte så himla trendigt längre? trots detta har två herrar i över medelåldern bestämt sig att inta scenen och prata om det här, på kvinnodagen bör tilläggas. och dom pratar. dom pratar och pratar om råvaror med ursprung, om att gräva där man står och om hemmakänsla på krogen. det är faktiskt typ det dom pratar om i 90 minuter i olika meningsbyggnader. tröttsamt - ja. trendigt - nej.

dom pratar om gårdagens fine-dining och morgondagens fun-dining, jag undrar om det ena måste utesluta det andra? dom tar upp en joker på scenen, ännu en man om dock i lite yngre tappning med rutig kavaj och röda byxor. han är tydligen nybliven chefredaktör på "mat och vänner" och pratar om nya süpertrendiga, hemliga restauranger som finns i meatpack i NYC. sous chefer från krogar runt omkring som samlas i ett kök efter stängning och brassar käk för en utvald skara som vill äta vid 01 på natten. trendigt.

sen kommer också ett skärpningens finger för själva presentationen, en powerpoint med diagram och meningar som samtidigt sägs i mickrofonen. jag är lesdsen men det tillför föga. inte heller någon interaktion med publiken, här sitter sveriges mest matnördiga, pålästa och kunniga i ett rum och det står två gubbar på scenen och serverar plattetyder på förra årets porslin. synd.

till slut kommer rené från noma i köpenhamn och sprider lite inspiration i lokalen. kanske för att han är dansk, kanske för att han har en tvåstjärnig krog eller för att han har förkläde på sig. han berättar iallfall hur han hela tiden utmanar sin personal i köket att presentera nya idéer för att inget i jobbet ska bli mekaninskt. skalar man morötter får man tänka ut nåt man kan göra med skalet istället för att fundera på semesterplaner och hur tråkigt det är att skala rovor.
bra där.

sen var det gala med prisutdelning till krogar som gjort bra ifrån sig. bland dom stora drakarna var det några som väckte mer intresse. priset "värt en resa" fick fäviken magasinet, 15 km utanför åre med plats för 12 personer. den smålänska kolonin som drivs av tommy myllymäkki tog hem pris som årets stjärnskott, även det ett ställe man blir sugen på att besöka.

efter fyra timmars matminglande släpar jag mitt kritiska ass hem till söder och steker blodpudding. svensk gastronomi à la fröken paulsson.

opa!

igår var jag på en tillställning och kände mig gammal trots att jag var bland de yngsta i lokalen. inte gammal i förhållande till livet, gammal i förhållande till mig själv. jag sa många gånger under kvällen "ja det var ju 10 år sen" och kom faktiskt ihåg hur det kändes, vad jag tänkte och hur saker doftade. jag var 16 år och det doftade dior's fahrenheit och tzatsiki.

det var min high school sweetheart som tagit dubbel examina från juristlinjen och konstfack och nu skulle det firas med buller och bång. jag inhadlade en kopia av eric ericssons "så fungerar samhället" och gick dit. erik, som gårdagens huvudperson heter, och jag var tillsammans ca 2 månader i gymnasiet och det var fantastiskt. bara faktumet att han var två år äldre än mig var häpnadsväckande i sig. jag var väldigt imponerad av honom, det är jag fortfarande men kanske inte som ett fan till en idol, mer för att han är en härlig människa. hur som helst, han spelade flera instrument, han tecknade som en gud, han köpte skjortor och sydde om dem som han ville ha dem, han var samhällsengagerad och visste rätt från fel. jag var 16 år, trallade jazz på rytmus och hade min första pokjvän. två månader idag kan kännas som en kort romans, för mig där och då var det allt.

igår fick jag också återse eriks mamma som kom ihåg när jag storögt var hemma hos dem på brännkyrkagatan och åt grekisk mat och tittade på "zorba", det tillhörde liksom kulturallmänbildningen. jag kom närmast från adolf fredriks musikskola där vi förvisso sjöng klassiska verk men kultur av dessa mått hade jag aldrig varit i närkontakt med. det var två lyckliga månader av finkulturinjektion och stolta kyssar i korridorerna, följt av en hjärtekrossad vårtermin när eländet gjorde slut med mig.

så kan det gå, 10 år har gått och igår fick jag till och med en styrdans av mitt ex på hans examensfest. gammal groll är nergrävt, återföreningen med den ömma modern har skett, jag tror vi alla är redo att gå vidare. men jag kommer alltid vara erik evigt tacksam för att jag lugnt kan nicka i samförstånd så fort jag hör talas om "zorba".

jaså den, ja, jo, den har man ju sett.

det som står i vägen

idag har jag jobbat med produktnamn på reklambyrån food&friends. namn på höjden, namn på tvären, namn på bredden. det ska vaskas fram ett nytt namn på en produkt för ett av de större livsmedelsföretagen. så vi skapar olika världar och dyker ner i namngeografin, ser vad vi hittar som rimmar med varumärkets riktlinjer. vi är naturnära och urbana, nostalgiska och nytänkande, listor listor listor. smakar på orden, vrider och vänder men hur gärna jag än vill tänka att de kanske väljer mitt ben n' jerry inspirerade hopkop av bokstäver så vet jag ju nånstans att de kommer stanna halvvägs. det är ju lite kul på pappret att ha några förslag som är "lite crazy" men på våra produkter, eh, njae alltså det går nog inte. men jag plitar på.

jag fortsätter imorgon och kanske ett halvår från nu ser ni resultatet i en livsmedelsbutik nära dig. men först ska det tyckas. fokusgrupper, ledningen, avdelningar ditt och datt och receptionistens syster. alla ska tycka. och råkar det vara så att någon hade en granne när de var små som var elak och på nåt sätt påminner om det namnet, nej, då går det inte. tillbaka till gå, gör om gör rätt.

så har vi det, vi stackars, hårt arbetande kreatörer. städse detta motstånd. så sitt inte i soffan och titta på reklamfilm och säg att det var väl fan va byrån xxx ha börjat göra dåligt ifrån sig. det kan mycket väl vara så att kundens fru råkade ha dåliga erfarenheter av just små hundar som hela filmidén byggde på. så då fick man ta den feta katten istället och där försvann plötsligt guldägget.

life's a bitch and then you retire.

livet innan

slutet av min franska dag igår blev "coco avant chanel" med bedårande audrey tautou som aldrig slutar hänföra mig med sin skönhet. hur har det gått till, hur kan hon vara så fragil och iskall på samma gång? nå, hur som helst, filmen sveper iväg mig till sekelskiftet och ett ifrågasättande av rysh och pysh och plymer i hatten. mitt bittra jag vill säga att "vadå det var väl inte så jävla svårt att vara rebell i en tid när allt var tabu och inga regler var brutna än". men mitt hopplöst romatiska, nyfikna jag säger bara ännu en stark kvinna att inspireras av, vive la trotsålder och ni ska nog få se att coco var inte den sista att sätta sig på tvären och sedan lyckas.

man kan vara en jobbig jävel innan man blir succén. det bådar gott.

städse denna besvikelse

igår gjorde jag något lite out of character. jag gav någon en andra chans. jag har lite svårt för ett visst ställe vid nytorget, det är sen gammalt, men det är mest för att de heter en sak och levererar en annan. men igår efter en praktisk och tråkig dag behövde jag se lite folk och få mig ett glas vin och i ett ögonblick av storsinne valde jag sådeles att ge detta etablissemang en chans till att leverera.

återigen besvikelse.

nej, inte helt och hållet men på en det blev återigen minus i protokollet på en viktig punkt, kanske den viktigaste. jag har fått för mig att serviceinrättningar ska hålla med just det, bra service. rätta mig om jag har fel, om jag har för höga krav men till att börja med, ett leende? nej.
jag beställer ett glas vin av röd sort, hon ser lite besvärad ut, jaha, eh, husets då eller? eh, nej, gärna av lite mer kraftig karaktär.
sådär fortsätter det, jag vill beställa lite från charkdisken, eh, suck, eh ja det är väl en blandning av det kocken känner för. mmm, nu blev jag genast mer sugen.
mitt sällskap viskar att hon är den sämsta servitrisen ever, jag svarar, nej, hon är bara en vanlig servitris. är man trött på jobbet, branschen och har varit i den lite för länge så är man sådär. man har mobilen på i baren med en hög och irriterande signal, man tycker att alla beställningar utöver en stöl är liiite jobbiga och man höjer på ena ögonbrynet när man frågar om det ska va nåt mer.

så, urban deli, jag kan ha överseende med mycket, till och med marzansås på pulver i er butiksdel, men trötta servitriser som bara längtar efter rökpausen - nej tack.