inspiratör med rätt att odla

jag hade faktiskt aldrig hört hans namn men nu lär jag aldrig glömma det. dagens höjdpunkt på årets kock-seminariet var utan tvekan zak pelaccio. som han beskrev sig själv, en "everything man". han är kock, entreprenör, föredragshållare ägare av fyra krogar och gör allt detta utan behovet att sätta prettentiösa titlar på sig själv. kort och gott, en everything man.

hans restauranger i new york, fatty crab, cabrito och fatty cue (som öppnar i februari) är alla koalisioner mellan amerikanska närproducerade råvaror och fjärran matkulturer. med entusiasm och helt utan hybris berättar han om köttleverantörerna som är så små producenter att de inte ens kan stycka själva. han får därför in hela djur till krogarna som han sen ser som en utmaning att ta vara på så väl han kan. en kväll såg han en hög fiskhuvuden i köket och mindes plötsligt receptet på fish-head curry från indonesien han en gång lärt sig på en resa. när de öppnade för kvällen 45 minuter senare var det kvällens special.

zak fortsätter att berätta om sina vänner som har biodling på ett tak i brooklyn och drömmen att odla på de gamla fabrikerna på samma strand, tänk på all outnyttjad yta. han har radioshower med sin flickvän, han är engagerad i mat i skolor och äldrevård och betalar extra för att återvinna sitt avfall från krogarna. han berättar också något som jag tycker är extra sympatiskt och som går att översätta till i stort sätt vilket företag som helst. de gårdar som han får råvaror ifrån har han många gånger besökt och deltagit i arbetet och har på så sätt en helt ny respekt för deras arbete och för vad produkterna i slutändan kostar. det här tycker jag är något som de flesta företagsledare och styrelsemedlemmar borde ägna sig åt. ut på golvet, ser hur dom har det, vad dom pratar om på fikarasten, vilka problem dom stöter på under dagen. då kanske det är lättare att förstå klagomål och nya idéer som kommer in. dessutom blir nog också tjänster och varor mer än en utgiftspost i kalkylen, det blir värt att betala för männskligt engagemang.

jag kan skriva tusen tecken till om den här mannen och hans förmåga att sprida inspiration omkring sig. det jag kanske gillar allra mest är att han är en tvättäkta doer. han gör, han får en idé och han börjar prata om den med tillräckligt många att den snart är verklighet.

i den bästa av världar åker jag till new york när hans fatty cue har öppnat i februari, det kan man ju bara inte missa, eller?

styckdetaljer och troféfruar

årets fest, årets spänning, årets kock.
nu är det klart och det blev göteborg den här gången. gustav trägårdh från stjärnkrogen basement. har inte så mycket att säga om vinnaren, det var ju inte som att vi arma pressmänniskor fick smaka på maten men han såg kopiöst glad ut och det är ju alltid härligt. dagen i övrigt var seminarium och mingel in absurdum. här gäller det att synas och höras om man är eller vill vara nån i matbranschen. jag har inga problem med något dera och fick idag extra hjälp av att tryckeriet som gjort min bok var sponsor och hade med sig boken i sin monter. tack för det alfaprint.

temat på tävlingen i år var resursklokt. man uppmanar här att resursa både med råvarorna och sina kunskaper när det gäller tillagning och teknik. rentungan som huvudråvara fick symbolisera tanken med att använda alla delar på djuret, såsom krogarna på stan redan hajat för typ ett år sen. man kan inte läsa en meny utan kinder och svansar och trynen nuförtiden. temat var självklart även fokus på seminariet som idag handlade om att ta vara på maten som blir över, vad man kan göra med avfall och den obligatioriska trendspaningen på vad vi pysslar med (som vi inte har märkt det själva). bästa talaren var överlägset den influgne zak pelaccio från new york, kock och resurskämpe. hans tal och entusiasm kommer att få ett alldeles eget inlägg, så bra var han.

i övrigt upptäckte jag idag att kock-fruar är väldigt lika fotbolls-fruar, om än i lite mer normal kroppshydda. dom är troget med och hejar och stöttar och blir glada när deras män vinner. samtidigt ser man i deras ögon hur de inser att de även får uppfostra barn nummer två helt själva nu när mannen ska ut och förverkliga sig själv på matscenen. så där står dom i klungor och vaggar med barn och magar i vädret. kvinnorna i kulisserna, kvinnorna bakom succén. dom som får höra hur fantastik mat deras män lagar och själva är dom glada om männen ens är hemma till middagen. nån dag i veckan.

på plussidan idag bjöd årets konditor på väldigt goda kakor och jag fick många nya idéer som komemr yttra sig i mitt liv och på min blogg.

nu, beckmansvenissage.

förlåtande brunsås

andra avsnittet av "landet brunsås". jag är kluven.
det handlar om färdigmat, tillsatser och e-nummer och den debatten känns ju faktiskt bara tråkig tråkig tråkig. det finns dom som äter färdigmat och det finns dom som inte gör det, så är det, bara att hacka i sig. jag tror att dom som glatt smaskar i sig micromaten vare sig kollar på det här programmet eller bryr sig särskillt mycket om stärkelse hit och förtjockningsmedel dit. det är som med maskrosor i rabatten, man vet att dom finns där men livet är liksom för jäkla kort för att ligga på alla fyra för jämnan och gräva.
sen är det tvära kast, det sågas av fötter från vildsvin, flås och mals och till slut blir det korv. en hel dags jobb och barnen säger att hot dogsen ändå smakar bättre.

suck.

men det jag gillar i programmet, som i övrigt känns mest som gamla nyheter, är att pekfingret faktiskt inte kommer upp i hela rutan på slutet. trion sitter i fabrikens kontrollrum och avslutar med att säga ja men va fan, man är inte mer än människa, ibland blir det gorbys och det är väl lite mänskligt eller?
jag äter inte gorbys men jag har såklart andra käpphästar i mitt livsmaskineri och det är inte så ofta man får höra att det är okej.

tack brunsåsarna för det.

take it away bodil

det är torka på väformulerade idéer och lustigheter. jag hänvisar till nån som gör det bättre för tillfället.

http://finistere.se/

kan stieg så kan väl jag

jag läser i tidningen "modern psykologi" (som är en blek kopia av "psycology now") att det är dopaminet som gör att den där snabba googlingen efter något meningslöst lätt blir flera timmars sökande framför datorn. det är vårt belöningshormon som även slår till när vi äter eller tillfredsställer något av våra andra basala behov, inget nämnt, inget glömt. vi mår helt enkelt bra av det, vi identifierar vårt byte och ger inte upp förrän vi har golvat det och tuggat i oss det vi vill ha. vi knarkar alltså the world wide web på samma sätt som en god middag och gott sällskap en lördagkväll - belöning belöning belöning. facebook, bloggar och information, allt är jakten på någon liten uppdatering som möjligtvis handlar om mig. skriv om mig, bekräfta mig, berör mig och i bästa fall - rör vid mig!

det är med andra ord det jag måste börja göra här. jag måste angå folk. men för att inte bli en av alla andra namedropsbloggare ("jag såg den på stan idag, jag åt lunch med ditt och datt och dutt") så vill jag trigga nån annan nerv. det måste helt enkelt in lite clifhangers i mina inlägg. jag ska bli självaste stieg larsson of the blog-world, den karln har ju för fasen en clifhanger i slutet på varje sida. nånting är det iallafall som gör att man vänder blad och inte vill jag minnas att det var storyn i sig. så nu ska det bli spännande här minsann. lite mer schulman och lulliga rubriker som avslöjas i texten (jag säger detta med all kärlek, jag älskar alex blogg).

jag börjar redan nu. senare ikväll kommer det här på bloggen dras tydliga paraleller mellan mitt privatliv och framgångsrik marknadsföring...

den som inte har händerna för ansiktet av spänning nu hänvisar jag hädanefter till psoriasis.se eller liknande dopaminsprängd site.

på återseende, säger hon och ler i mjugg för sig själv...

vällustare - so what?

jag går ut tidigt med hunden på söndagsmorgonen och styr stegen mot monteliusvägen. nedanför på södermälarstrand ser jag nyårslöftena flåsa fram och det får mig att tänka på det här med träning. det är januari månad och gymkorten säljer som aldrig förr.

nystart!
detox!
nu eller aldrig, äta eller ätas!
eller som den kände proffessorn stefan rössner säger "ät mindre och skit mer".

jag har en god vän som är 38 år och precis fått sitt andra barn. vi kommer in på ämnet träning och hon berättar att det som provocerar hennes omgivning allra mest är att hon inte tränar. först blir publiken alldeles stum och sen kommer alla frågorna som "men varför tar du inte hand om din kropp, tänker du inte på att bygga upp knän och rygg för framtiden" on så weiter. min vän förklarar att hon oftast promenerar dit hon ska eller tar cykeln och att hon nöjer sig glatt med det. jag kan lägga till att hon bott i italien och det skulle rimma illa med min glamourösa bild av henne som livsnjutare om hon stod i en träningslokal med lysrörsbelysning och svettades bland andra idioter i urtvättade t-shirts. nej tack.

jag tänker också på det här med fett. jag läser i dn's söndagsbilaga om fat pride och andra organiserade trupper som hyllar sina kurvor och säger fat - so what? det är inte heller kurvorna jag oppnerar mig emot, men att i artikeln skriva att man visst kan vara hälsosam och överviktig samtidigt, där tar det för mig emot. jag ser varken en korkad eller mindre värd personlighet när jag ser en överviktig människa men jag ser ett respektlöst förhållande till sin kropp. det är inte hälsosamt. varken för fysiken eller psyket. det är nåt i relationen till mat som inte är helt korrekt. jag tror inte man bär på 30 kilos övervikt för att det är så himla gott att äta i tid och otid. maten har blivit något annat, en sysselsättning, en kompis, en tröst, en bedövning. ska man få bot med det räcker det inte med att byta ut sina måltider mot pulver och göra 100 sit-ups om dagen. det är den där kompisen som måste bytas ut. det kanske kan vara en idé att bli sin egen bästa vän först, sen ge sig ut i löpspåret.

sen vet jag också av erfarenhet att det är en bra idé att skippa regler och förbud. jag hade en period i mitt liv då jag förbjöd mig själv att äta vissa saker. i den perioden var pizza allt jag kunde tänka på. när jag så småningom la bort dom där etiketterna blev det inte alls lika spännande längre. när jag fick smaka av godiset var jag rätt nöjd efter fem bitar, och det vill inte säga att jag är en person av måttlighet och karaktär - tvärtom. dödssynden vällust är den jag med glädje bryter varje dag, mycket vill ha mer, mer mat, mer skvaller, mer tv-serier, mer vin. och är man lagd åt det hållet får man helt enkelt lära sig att ta sig själv i nackskinnet nu och då. i västa fall blir man väldigt mätt, somnar framför tv'n eller blir helt på snusen. men det går ju över, det med.

ikväll ska jag bjuda min otränade vän och hennes man och två barn på middag. jag ska berätta om min vardagsmotion. min hund har tuggat sönder fjärrkontrollen.

stämlar ut

eftersom jag ska gå på after work med kreti och pleti i min bransch idag tycker jag att det är nog networkande och stänger härmed bloggen för den här arbetsveckan. som uppmärksamma läsare kanske märkt var jag tvungen att ändra lite i texten "about me". jag startade ju den här bloggen för att ragga nya uppdrag eller ett jobb på ett annorlunda vis. på nåt sätt såg universum till att det bara tog ca en vecka tills jag hade nåt att göra. men det var länge nog för att den här ventilen, ibland skaskhinken, för mina tankar och mitt tyck och tänk hade blivit en trivsam vana. så jag fortsätter, as long as you'll have me. eller ja, jag vet ju inte ens hur man kollar hur många som läser, kanske inte är en jävel som gör men jag tänker fortsätta ändå.

så, kära ingen, tills vi ses igen - ta helg och höj ditt glas. det är fredag.

tryck på pause för att leva

jag har varit på möte hos visit swedens ansvarige för sociala medier och jag känner instinktivt att jag behöver semester. för projektet matsverige, som vi lite kortfattat kallar det, har det nu upprättats konton på twitter, facebook, flickr och skapats en blogg som jag ska sköta. alltihop. jag ska vara dirigent för hela den sociala medieorkestern och hur var det nu den där kloka sa om dirigenten, titta inte på trombonerna... äh jag minns inte men hur som helst så satt vi i en timme och gick igenom det hele. retweets och news feed och taggar och jag känner bara, hujedamej, det här är ett heltidsjobb. och det här håller folk på med? ja alltså jag förstår dom som jobbar med det, men alla dom andra? som har ett annat heltidsjobb och två barn och spinningpass och båt och städdag på dagis. hur hinner dom retwittra också? och vad tycker dom hela tiden?

bloggar och twitter är för mig ett enda långt ställningstagande för och emot sånt som man hör och ser och gör. som med den här bloggen, jag kom på mig själv idag med att tänka "just det jag måste ju tycka nåt om reklamsverige också. det var ju tanken med bloggen, att jag skulle tycka och göra skarpa analyser av samtida kommunikation för att folk skulle fatta hur smart jag är".

det finns även andra som kommer på sig själva med att deras virituella liv styr realiteten. i en artikel i dn om bloggande sa sanna lundell härom dagen att hon ibland hittar på aktiviteter med sina barn för att det ser bra ut på bloggen. och hur fasen hinner hon blogga? hon har ju tre barn och en känd sambo. bara under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag avbrutits 53 gånger för att kasta leksaker eller klia bakom örat. jag har ju bara en hund.

så vad blir det för kvalitet på blogginläggen och twitter-tyckandet när vi förväntas klämma in det emellan livets redan minutplanerade schema? måste vi snart åka på tweet-retreat för att överhuvudtaget överleva? hinner vi snart inte göra något i verkligheten att blogga om för att vi är så upptagna av att blogga? nej, jag vidhåller att verkligheten fortfarande överträffar dikten och hoppas att mitt liv kommer att så förbli. rätt som det är vaknar man och tänker "åh den som kunde skriva mig ett intyg om server-crash idag..."

I'm going to the mattresses

oj. efter det första programmet av "landet brunsås" som ska spegla och grotta ner sig i vår svenska matkultur inser jag att jag har en elefant att äta upp. det finns inget annat land som addapterar andra matkulturer snabbare än sverige. vi äter thai till lunch, tacos till middag och sushi som vickning. och jag har precis tackat ja till att promota svensk gastronomi utomlands. aj.

men som en väldigt klok person i min närhet nyligen sa, en elefant äter man bit för bit och det är väl precis det jag får göra. missionera lite lagom. sprida mitt evangelium om rårörda lingon och hasselbackspotatis lite pö om pö så att jag inte får alla phad tai gai-anhängare att emigrera på en gång.

ja, så får det bli.

om man ändå kunde äta post-it lappar

post-it lappar.
gula, rosa, oranga, gröna - överallt var dom i konferensrummet. jag har varit på innovationsworkshop idag och pratat om nya produkter, nya förpackningar och nya sätt att kränga mat på. det var ett blandat klientel från reklambyrån på fina gatan, kunden från jönköping och sånna som jag - jokrar i leken som slängs in för att skapa lite oreda. jag brukar få stå för det som i folkmun kallas för "crazy", "ben&jerry's-maria" som ska komma på lustiga namn som rimmar och som gärna är lite mindre pk än alla dom andra. så jag gör mitt bästa, sätter på mig den roliga hatten och håller låda.

men hej, jag klagar inte, det är inte varje dag man får sitta och slänga ur sig saker som "kan man inte göra ett "pimp my hot dog" koncept med bling-bling på korvkiosken och linneservett till sin grillade med bröd?". jag menar, jag får till och med betalt för en sån här dag. dårar.

en liten runda i östermalmshallen hann jag med under lunchpausen också. den saluhallen väcker oftast två känslor hos mig:

1. jag skulle vilja bli lyxhemmafru och handla enbart här i resten av mitt liv och sen laga mat för jämnan för att allt ser gott och inspirerande ut.

2. jag ska aldrig i hela mitt liv handla här för dom har minst 300% påslag och det är inte den mest välhängda biff värd när det väl kommer till kritan. usch.

som med det mesta, jag är lite dubbel. tacka vet jag hötorgshallen, där finns det tillräckligt många falafel- och baklavaställen för att det ska lukta lite svett, ladugård och gammalt fiskrens som sig bör i en saluhall. gott lamm har dom också och det är ju faktiskt det jag är mest intresserad av in the end of the day.

nu blir det gårdskyckling och avocado och "landet brunsås" som ackompanjemang.

good night and good luck

vissa lagar mat, andra äter den

jordbruksministern börjar sitt tal med att det syns väl på honom att han gillar mat. en minister med självdistans, det var som fan tänker jag när jag står i publiken på restaurangakademien. jag är på finaluttagningen av sveriges representant till kocktävlingen bocuse d'or som går av stapeln i lyon i januari nästa år. lite lång framförhållning om du frågar mig men ska man tävla med världens bästa kockar är det väl bara att börja träna sisådär ett år i förväg. idag var det tre av sveriges mest slipade knivar som filéade, sauterade och flamerade i jakten på att få åka utomlands och slåss. den som till sist visade sig ha alla ägg i sin korg och stod som segrare var tommy myllymäki. ung, lovande och väldigt glad. tommy blev årets kock 2007 och med sina blott 32 år kan man ju inte bli annat än lite imponerad. nu ska han försöka knipa segern av norge som snubblade framför sverige på mållinjen förra året och lämnade oss med ett silver. men altså vänta lite nu, silver?!

jo. det andra bästa landet på att laga mat i världen.

frankrike, rien. italien, niente.

sverige. silver.
det ska bli mig ett sant nöje att marknadsföra mitt fosterland och dess gastronomiska skatter på uppdrag av regeringen i det här projektet.

morgondagen kommer också att innehålla mat och innovation. jag ska delta i ett såkallat "foodlab", en form av kreativitetsurladdning med andra människor som också har nånslags koppling till hur man håller i en visp. jag kan inte avslöja något mer specifikt förutom att det kommer att bli roligt och jag kommer att göra det jag gör bäst - prata en jäkla massa.

men först ska jag se sissela kyles program om dödssynder ikväll, undrar om det är nån som jag inte har ägnat mig åt...?

käftsmäll långt ifrån californien

den tar tag i mig direkt. sången, hennes längtan till vad som helst som är på riktigt, som är ärligt, som säger att allt kommer att bli bra. jag sitter i min vindsvåning på mariatorget ett dygn senare och så fort jag hör de första takterna hugger det till i magen. jag är mitt i essex stumma, kvävande miljonprojekt på en sekund. jag ser hennes blick som säger att det här är det absolut sista försöket. allt på ett kort, det här är det sista jag har och jag kan lika gärna ge ut hela mig själv för jag har ändå inget kvar att vara rädd om. så hon andas in och så dansar hon.

jag har aldrig haft en dysfunktionell familj som säger att jag egentligen skulle varit en abort eller snackar skit om mig när jag är i rummet. men jag känner igen hennes önskan att försvinna, om det så bara är för tre minuter och åtta sekunder till en sång om ett vinterdött californien.

den var så bra som "dom" sagt. kanske lite för bra.

läxläsning

jag är hemma och lördagsstädar. just som jag lyfter upp allt från golvet för att kunna dammsuga tänker jag på det här med läxor i livet. förarbetet är inte alltid det som är roligast men allt blir ju så fantastiskt mycket lättare när man har gjort sin hemläxa. som dammsugning till exempel.

jag var inte den som alltid gjorde läxorna i skolan. när man är mellan 7 och 19 år finns det helt enkelt annat i livet som är mer väsentlig ibland. och det blir ju lite pinsamt, man sitter där i klassrummet och gör sig så liten som möjligt för att inte få frågan, ibland klarar man sig, ibland inte. men det blir ju inte värre än så och det är väl just det som är problemet med den svenska skolan. jag förespråkar inte någon återinföring av barnagan, nej, men att man lärare kunde ta tillfället i akt att lära eleven en läxa av att just inte ha gjort läxan. kräva en motivering.

att stå upp för sin sak, att förklara eller åtminstånde bortförklara sig är väl kanske den viktigaste läxan i livet. likt ämnet debate som finns i de flesta amerikanska skolor, de har hajat vikten av att kunna argumentera för sin sak. "nej jag gjorde inte läxan eftersom jag planerar att bli filmkritier när jag blir stor så kollade jag på tarantinos senaste istället". eller "nej jag läste in om gustav den vem vet vad i ordningen, jag chattade på facebook istället eftersom jag är intresserad av sociala nätverk som ny marknadsplats". trivialt eller inte, eleven lär sig iallafall att vara on the spot och stå för sin sak, finns det ingen nytta med det du gjorde - hitta på en!

men förhoppningsvis lär sig också eleven att det fakstiskt är mycket roligare att vara med i ett sammanhang om man har lite på fötterna. precis som när det snackas om senaste avsnittet av lost i korridoren, har du inte sett det blir det plötsligt inte lika kul längre. jag beundrar människor som har gjort läxan. kunskap är för mig både underhållande och imponerande. filip och fredik till exempel. visst hajar jag att dom har ett helt team med research bakom sig, men det märks att dom själva har en obotlig nyfikenhet och jag tror att det är en av nycklarna till deras framgång.

för att stilla min egen nyfikenhet och kunna hänga med i snacket nästa vecka ska jag ta mig till en biosalong och se "fish tank" idag. den ska ju va så himla bra säger "dom". jag vill se om "dom" har rätt.

matsveriges nya gerillasoldat

det gick bra. kavajen satt där den skulle och jag fick uppdraget. jag har spenderat hela dagen med att formulera, både för mig själv och min uppdragsgivare, vad det är jag ska göra. det blev typ såhär:

regeringen gör en jättesatsning för att promota och lyfta fram sveriges gastronomi utomlands. för att kunna genomföra det vill de ha rösterna från de som jobbar på golvet, dvs producenter, lantbrukare, kockar, restauranger och allmänt matkunniga och nördiga. mitt jobb är att motivera dessa till att engagera sig, att få alla dem att förstå att det är de som driver utvecklingen och kan styra förändringen. små getfarmare med gårdsbutik på österlen till mattanten i skolan och superkocken på stjärnkrogen - jag ska prata med dem. allihop. jag ska fråga vad de vill lyfta fram och vad de vill ha mer resurser till. jag ska bli matsveriges gerillasoldat som dyker fram och förintar pessimism och mat-jantelag. allt för att vi ska få mer turism och ett anseende i världen som ett av de stora matländerna, vilket vi faktiskt redan är på god väg att bli.

nånting sånt. typ.

till oroliga själar som fruktat att bloggen kommer att bli lidande för detta kan jag bara säga; självklart inte!

morgon hos rivalen

hunden småsnarkar bredvid mig i sängen till kvart i nio då han sträcker på sig och vill gå ut. idag blir det den korta promenaden, hostan sitter ändå i, och den går via rivalbageriet. rival är inte bara gott bröd till fullkomligt hutlösa priser, rival är också ett ställe att spotta orginal av alla sorter. denna morgon gör mig inte besviken. där inne finns en man med pälsmössa, rejäla kängor avsedda för väderleken och kikare på magen. han står ut vid disken och dricker cappucino och äter en pain au chocolat med han stöbläddrar i tidningen. han ser harmonisk ut, hans dvärgschnauzer sitter utanför och stirrar tomt framför sig och väntar på att husse ska smaska färdigt sitt bakverk. men hallå kikaren? vi befinner oss på mariatorget, stockholm, sweden, vad är det han ska kika på? fågellivet för tillfälet är så vitt jag vet reducerat till gråsparvarna som hänger i fågelbordet. vem spanar han efter, ruggugglor, ranelid, ryssen? gåtan är fortfarande olöst när jag går därifrån med min limpa för 77 kronor, måtte den räcka en vecka.

idag ska jag förövrigt sätta på mig kavaj och gå på viktigt möte. går det väl lär det skrivas mer om det i bloggen framöver.

vitaminchock!

under min lunchpromenad med hunden idag hörs plötsligt världens dunka-dunka på det annars så stillsamma mariatorget. det kommer från en färgglad skåpbil på hornsgatan som har högtalare på taket och är stripad med märket vitamine water. drycken kommer förstås från usa och jag tvivlar på att den innehåller varken vitaminer eller vatten men jag minns de färgglada truckarna från min tid i new york. här i sverige har de uppenbarligen tagit det ett snäpp längre och sprider nu sitt evangielium av uppiggande dryck med dansant musik. kulturarbetare som stryker runt i mina hemkvarter ser förvånat på vidundret som ångar fram och drar överrocken tätare om sig men jag reagerar motsatt. till tonerna av agnes monsterhit "release me" vill jag snarare slänga av mig dunjackan, greppa en av de radioaktiva flaskorna och dansa natten lång till svängig house-pop.

så tack vitamine water. jag kommer nog aldrig dricka det ni säljer, dom ser livsfarliga ut, men jag kommer vara evigt tacksam för att ni ger lite färg och discofeeling till söders kulturkvarter.

per definiton

jag pratar med en vän som precis har fått ett nytt jobb. hon har på ett år gått från fast anställning till time-out till frilanstankar och har sådeles haft med arbetsförmedlingen att göra. när hon blir erbjuden ett såkallat starta eget-bidrag avböjer hon med förklaringen att hon vill klara sig själv. förmedlaren propsar på och säger att hon ska ta pengarna "nu när de ändå finns här". min vän avböjer återigen varpå förmedlaren säger att min vän är en god människa. rådet på vägen ut från arbetsförmedlingen, ut i livet blir att hon inte ska vara så god. hoppla.

det får mig att tänka på definitioner. livet är, per definition, fyllt av definitioner. allt ska fastställas och definieras, från morgon till kväll, din person, dina relationer, ditt liv. det har ju med åren även blivit vanligare att ta till ett företagsnamn eller ett märke för att underlätta definierandet. "är du en cheap monday-kille eller en acne-kille"? "nja, jag skulle säga att jag är mer av en hope-kille". skillanden kan, utifrån sätt, verka marginell men när det gäller vilken lapp du sätter på ditt eget huvud kan du behöva tänka både en och två gånger. vill jag stå för den här kombinationen av socialistiskt- jeans für alle-tänkande, som samtidigt, med tanke på priset, sannolikt är sydda av ett barn långtbortistan men som ändå får mig att framstå som att jag inte alls bryr mig om mode samtidigt som jag är lite originell och gör min egen grej liksom? som sagt, man kan behöva tänka både en och två gånger.

det är ju inte heller alltför sällan som företagen själva definierar sin optimala tjej eller kille när nyheter ska lanseras. allt för att dig där du är, caught in the act, fylla luckan i ditt konsumtionsliv. och helt plötsligt står du där med jeansen i provrummet och kommer på dig själv. nu är du den där tjejen. utan att du riktigt vet hur det gick till.

så frågan är, vem ger du ditt mandat att definiera dig som god människa eller originell jeansköpare?

jo jag sa just det att det är måndag morgon

"svarta streck på vita papper blir så svarta" - eva dahlgren "lev så"

det är det här med att komma igång. att dra den första linjen, att trycka på den första tangenten, tänk om jag förstör mitt fina, vita, oskuldsfulla papper med något som är skit?

markören blinkar. ett par första trevande stavelser. sudda ut, försöka igen.

eller så konstaterar man att det är måndag och skriver ur sig skiten först och när man kommit en halv sida börjar det arta sig. man kan ju alltid sudda ut skiten i efterhand.

god måndag.

vishet 2.0

jag älskar "sommar" i P1. jag vet inte hur gammal jag var när jag för första gången fantiserade om att hålla mitt eget program, max 14. det som gör väntan på att sommaren ska komma tillbaka lite mer uthärdlig är SR's nya påfund "vinter" i P1. lite färre, lite kortare program men ändå, jag slukar dom med hull och hår.

härom dagen lyssnade jag på stefan einhorn, proffessor, överläkare och dessutom den som tagit på sig uppdraget att lära svenska folket hur man är snäll. jag har hört honom live några gånger, ströläst lite av det han skrivit och tänkte att det kan ändå vara värt att lyssna. alltid lär man sig något tänkte jag, särskillt just nu när jag är i något av en "krisfas" i mitt liv, karln har ju levt ett par år och har kanske något att dela med sig av. stefan börjar programmet med en historia om ett föredrag hållt av en vis mästare som han varit på. han hade läst en bok av denne mästare och var mycket imponerad av hans vishet, han ville veta mer. dagen då föredraget ägde rum blev han dock endast besviken, upprörd och ledsen över den jetlaggade mästaren som dök upp för sent och gick för tidigt. summan av dagen och moralkakan av historien var att alla människor, hur visa och generösa de än på verka, har två sidor och att man kan vara rent fördjävligt nonchalant och dryg på samma gång. sen pratade stefan på. han pratade på om att man ska hålla upp dörren för den bakom, han pratade på om att läkare som fått en karamell vid dagens början gjorde bättre ifrån sig på jobbet, han pratade på och han pratade på men jag kände inte riktigt att visdommen fastnade hos mig. jag stängde av.

istället satte jag på ett vinterprogram av jonas gardell. jag har alltid gillat jonas. och mycket riktigt, här kom en visdom som jag mycket lättare kunde relatera till, utan att jag ens hade väntat mig en. jonas börjar berätta om en boksignering från helvetet när ingen kom, jag flinar och känner igen mig. han är, som han alltid är, mycket dramatisk i sina fraser och målar ut alla känslor med den stora paletten. efter en stund berättar han om en vanlig dag på ICA. hur det plötsligt händer, det öppnas en kassa till när han köat för evigt och han hamnar först. han langar upp sina grejer och ska som avslutning elegant dra sitt ICA-kort lite världsvant i en svepande rörelse. då tappar han kortet. ner i en minimal springa vid varubandet. kassörskan får leta för evigt, hela kön önskar livet ur honom, när hon äntligen hittar ett kort är det fel kort osv. glorian av.

och det är det som är så skönt med jonas gardell. han vet precis att han är som alla andra, vill verka sval och smidig och snitsla sig igenom livet i smala jeans och höga klackar. men det blir ju aldrig så, man tappar ju alltid det där förbannade kortet i den minimala springan. eller går in i en stolpe för att man går och sms'ar samtidigt. när jag då relaterar till reklam, marknadsföring och relation till sin målgrupp tycker jag att det finns en koppling. är det kanske där någonstans man som företag ska bemöta sin kund också? säga att vi vet att ni vill vara på toppen och vi kan ge er lite av den glamouren men när ni ramlar omkull och måste skratta åt allt ihop finns vi också här. vi skrattar med er, inte åt er. det är för mig vishet 2.0.

ctrl+c - ctrl+v

"copywriter, eeh... jaha det är en sån som kopierar andra eller?"
ja det finns väl ungefär lika många definitioner av copywriting som det finns copywriters som de lärda säger. jag har provat på några olika varianter. traditionellt på byrån food&friends där jag skrivit broshyrtexter, klämmiga one-liners och brödtexter i en, därför avsedd, ruta. på byråerna john doe worldwide och jung von matt var jag mer av en idécopy till allt ifrån film till guerilla och banners. men även där hadlade det mest om traditionell reklam i traditionella medier där en annons på sidan 3 fortfarande smäller högst och värst. och det var där det föll. jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad och imponerad av vad man i folkmun kallar reklam. jag har svårt bli berörd av en annons eller film på 22 sekunder som ska vara lite skojig. jag tycker av att det är jättesvårt att skriva sådana texter eller manus. och hur ska jag kunna beröra någon annan när jag inte ens berör mig själv?

jag vill inte någonstans med det här säga att den traditionella reklamen är död eller att jag är för fin för den. tvärtom, framed creativity är bland det svåraste jag vet och jag har stor beundran för de som kämpar och lyckas med det. det är bara inte rätt form för mig. jag går inte igång, tiden försvinner inte, jag blir inte mitt bästa jag i en sådan miljö. och när blir jag då mitt bästa jag? det är i precis det syftet jag har startat den här bloggen, för att resonera mig fram till det.

ur frustration föds idéer

så blev det till slut en blogg. inte hade jag trott att det skulle bli av den här anledningen, men den så god som någon.

problem - jag vill ha någonting meningsfullt att göra, ett jobb, ett uppdrag, ett projekt men jag gillar inte att söka jobb som man brukar göra (dvs skicka in en cv och hoppas på det bästa)

lösning - vill man ha någonting gjort får man göra det själv, jag provar på det här sättet.

så här kommer jag förhoppningsvis att skriva mig fram till en lösning på mitt problem. det blir en loggbok för mig själv om inte annat, vad gör en frustrerad och rastlös 25-åring på dagarna i lågkonjukturens glada tid? jo, hon skriver sitt första blogginlägg nånsin, tar sin hund under armen och går hem till mor och far och äter middag.
så det så.